Hur mycket förakt får Magdalena Andersson?
Debattören: Än i dag bedöms kvinnliga politiker med en annan måttstock
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-09-15
DEBATT. Snart kan det bli verklighet som länge verkat så omöjligt.
Sverige är det enda landet i Norden som ännu inte haft en kvinnlig statsminister. Sedan allmän rösträtt infördes för hundra år sedan har de 20 statsministrar som avlöst varandra haft en sak gemensam. Trots olika partitillhörighet och olika ideologisk bakgrund. Det manliga könet.
Tiderna förändras. I dag är hela fem av nio svenska partiledare – Miljöpartiets båda språkrör inräknade – kvinnor.
Det är lätt att konstatera att det nu alltså är mer legio än någonsin att också kvinnor kan vara politiska ledare. Och den favorittippade efterträdaren till Stefan Löfven är Magdalena Andersson.
Att det tagit så lång tid i Sverige kan verka konstigt. För genom åren har det knappast rådit brist på kompetenta kvinnor i politiken. Men en krönika i veckan av författaren och skribenten Alex Schulman i DN ger oss en ledtråd.
Den om hur måttstockarna mellan kvinnliga och manliga politiker är långtifrån jämställda.
”Måste en kulturministers instagram vara så självcentrerat och dumt?”, frågade Schulman och gick rakt in i hjulspåren av hur generationer före honom skärskådat kvinnliga ledare på helt andra sätt än de manliga.
Egentligen krävs ingen trött krönika från Schulman för att konstatera att vi är långt ifrån framme, både när det gäller jämställdheten i samhället i stort eller i politiken.
För trots att det snart gått 30 år sedan varannan damernas har riksdagen aldrig bestått av 50 procent kvinnor. Och detsamma gäller i landets kommuner och regioner, där en majoritet av de ledande positionerna dessutom tillhör männen. Utvecklingen går till och med bakåt.
Men varför är kritik av Amanda Linds selfies på Instagram ett problem? Faktum är att de ojämna måttstockarna är ett demokratiproblem.
När det skrivs om den kvinnliga politikerns val av klänning, hennes runda kinder, avsaknad av smink, hennes sura min, eller att hon gillar att ta selfies, ja då är det inte harmlöst.
Det är inte bara det mer ytliga som bedöms olika, det gäller även beteenden och ageranden. Historien har också visat att de kvinnliga politiker som har tagit sig fram både dömts hårdare och fallit djupare.
Och som att det inte var nog är hat- och hotbilden större.
Att män snabbare gör karriär och ofta kommer längre än kvinnor hänger ihop med detta, både i och utanför politiken.
I november väljer Socialdemokraterna partiets nästa partiordförande. Och inte bara det, man väljer fram landets statsminister fram till nästa års val.
Flera socialdemokratiska partidistrikt har redan nominerat finansminister Magdalena Andersson. Och visst är det glädjande och visst är det ett viktigt steg i rätt riktning. En milstople rentav, om det blir verklighet.
Men vi har redan sett prov på hur den speciella måttstocken åkt fram för att mäta Andersson. Att hon är svår, långsint och saknar charm. Okvinnlig helt enkelt.
Och tyvärr är detta förmodligen bara början. Blir Magdalena Andersson Sveriges första kvinnliga statsminister blir bevakningen sannolikt en annan när det gäller henne. Ordvalen annorlunda, kritiken snävare.
Många är de som kan intyga hur svårt det är att ta sig fram som kvinna i politiken, något som är ett problem i sig. Men det måste bli en självklarhet att de som ändå når fram kan medverka enligt samma spelregler som männen.
Få ha samma självklara handlingsutrymme, samma möjligheter att agera utan att behöva förekomma osaklig kritik baserat på sitt kön.
Och kanske lika viktigt, flickor och unga kvinnor ska inte bli avskräckta, inte sänka ambitionerna för att ett politiskt ledarskap känns omöjligt och onåbart.
Lina Stenberg, S-debattör, redaktör till "Det feministiska löftet"
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.