Ge alla elever hjälp – skippa särlösningar

Lärare: Skolan ska endast ge individuellt stöd till de som verkligen behöver

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-07-16

Resultaten av en studie från Stockholm universitet tyder emellertid på att dyslektiker är överrepresenterade i socioekonomiskt starka områden. Inte därför att barn där i högre grad verkligen har läs- och skrivsvårigheter, utan för att föräldrarna vill få sina barn diagnostiserade i syfte att ge dem rätt till individuellt stöd, skriver Svante Holmberg, förstelärare.

DEBATT. Där jag bor finns en asfalterad promenadslinga som löper runt två sjöar. De möts vid en bergsknalle på vars topp vägen viker av runt en liten skogsdunge. För att korta slingan med några sekunder har folk börjat gena genom dungen och under åren har det trampats upp en ordentlig stig för ändamålet. Så stark är vår drift att ta genvägar att spåren syns i vårt kulturlandskap.

I den svenska skolan ska grund- och ämneslärare erbjuda så kallade extra anpassningar till elever som på grund av sina förutsättningar inte helt anses kunna ta till sig den ordinarie undervisningen. Det kan röra sig om elever som har läs- och skrivsvårigheter eller koncentrationsproblem. Att behandla alla lika anses orättvist då vi alla är olika, av kompensatoriska skäl kan därför individanpassade stödåtgärder motiveras.

Särlösningar är dock mycket resurskrävande. Inte minst när du som lärare ofta har klasser där runt 25 procent av eleverna har extra anpassningar. Åtskilliga arbetstimmar läggs på att i samråd med specialpedagoger, It-tekniker och elever utforma samt tillhandahålla individuella lösningar.

Många av de åtgärder Skolverket och Specialpedagogiska skolmyndigheten rekommenderar, som digitala hjälpmedel, längre skrivtid vid prov och tydlig undervisningsstruktur, gynnar dessutom de flesta elever, oavsett förutsättningar.

Därför är det viktigt att de som får dem verkligen har svårigheter som tydligt skiljer ut dem från övriga elever - annars riskerar anpassningarna att inte ses som legitima av lärare och klasskamrater.

Resultaten av en studie från Stockholm universitet tyder emellertid på att dyslektiker är överrepresenterade i socioekonomiskt starka områden. Inte därför att barn där i högre grad verkligen har läs- och skrivsvårigheter, utan för att föräldrarna vill få sina barn diagnostiserade i syfte att ge dem rätt till individuellt stöd.

I konkurrensen om betygen ses det som en fördel. Eller som en elev avslöjande beskrev det för mig när hens många extra anpassningar kom på tal: ”vi tog alla privilegier jag kunde få”.

Även i USA rapporterar flera tidningar att rika föräldrar köper dyslexi-, dyskalkyli- och neuropsykiatriska diagnoser av privata vårdgivare så att barnen får tillgång till dator och förlängd skrivtid på det amerikanska högskoleprovet.

Somliga välbärgade familjer verkar alltså betrakta stödåtgärder som genvägar, och utnyttjar sitt ekonomiska och sociala kapital för att ge de egna barnen möjligheten att ta dem.

Amerikanska muséer har sedan en tid övergett selektiva åtgärder som metod för att göra utställningar tillgängliga för människor med funktionsnedsättningar. I stället för specialvisningar efter stängning för exempelvis syn- och hörselskadade, rekommenderar nu landets museiorganisationer att alla utställningar utformas universellt från början med taktila och auditiva inslag.

Fler besökare kan då ta del av utställningarna utan särlösningar. Svenska skolmyndigheter bör förorda en liknande ansats i utformandet av undervisning.

Ställs krav på huvudmän, skolledare och lärare att ge alla elever tillgång till hjälpmedel, så som dator med skolanpassade program, tillräcklig provtid och tydliga lektionsplaneringar, säkerställer Skolverket att i stort sett samtliga elever kan ta till sig undervisningen i de svenska klassrummen.

Särlösningar blir kvar endast för de med mycket speciella behov. Barn till föräldrar som har vilja och resurser att utnyttja systemet får då ta samma väg som alla andra runt dungen, när stigen genom den tas bort.

För lärare innebär detta initialt en viss omställning och för skolor en del nya kostnader, men på sikt lär det bli lika självklart att utforma undervisning universellt som det i dag är att tillämpa innehållet i kursplanerna.

Svante Holmberg, förstelärare Hersby gymnasium


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Läs fler artiklar i ämnet här