Rasism mot vita finns inte i Sverige
Debattören: Kunskapen är besvärande låg
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2020-03-23 | Publicerad 2020-03-21
DEBATT. I dag, den 21 mars, är det internationella dagen för avskaffandet av rasdiskrimineringslagar. Det är årsdagen av Sharpevillemassakern i Sydafrika 1960, då 69 människor sköts till döds och ytterligare 180 personer skadades då de demonstrerade mot den rasistiska lagstiftningen kallad apartheid.
Det är en bra dag att påminna och uppmärksamma om den rasism och diskriminering som fortfarande pågår.
I kölvattnet av de ungdomsrån med förnedrande inslag och grov misshandel av personer som av gärningsmännen kallades ”svennar”, finns en bubblande ilska. Diskussionen om rasism mot vita finns eller inte har återigen blivit ett återkommande inslag på sociala medier.
Hatbrottslagstiftningen gör ingen skillnad mellan minoritets- och majoritetsgrupper. Men diskussionen aktualiserar den större frågan om det finns en så kallad ”omvänd rasism”, det vill säga rasism mot vita. Svaret är enkelt. Det finns inget sådant som omvänd rasism i Sverige.
Ungdomsrånen är fruktansvärda och brutala på alla sätt och vis, och ska på inga sätt förringas. Men det är inte rasism. Att kalla det omvänd rasism är att trivialisera den faktiska rasismen.
Vita personer som tillhör majoritetssamhället kan, precis som alla, utsättas för fördomar och i vissa fall diskriminerande handlingar på grund av sin religion, funktion eller könsidentitet. Vita kan också utsättas för handlingar och fördomar baserade på sin ljusa hudfärg. Men det är inte rasism.
Rasism handlar om strukturer, makt och privilegier i samhället som gör att personer konsekvent, medvetet eller omedvetet, gynnas eller missgynnas på grund av sin hudfärg eller etnicitet. Till exempel inom arbetslivet, skolan eller bostadsmarknaden. Rapporter, vittnesmål och forskning visar hur afrosvenskar och andra etniska minoriteter diskrimineras i Sverige. Att man inte diskuterar det på bred front är ett bevis i sig för hos vem makten ligger.
Att det höjs röster till stöd för den så kallade omvända rasismen är problematiskt. Att överge en gemensam förståelse för vad rasism är riskerar att underminera de analyser och verktyg vi har för att kunna stävja den. Det är att sudda bort historien av systematiskt förtryck av icke-vita människor som ansetts stå lägre i rang. Och det är att förminska en stor grupp av människors upplevelser av rasism.
Kunskapen i de här frågorna är besvärande låg och ignoransen hög. Förutom att det krävs insatser för en generellt högre kunskapsnivå om diskriminering, strukturell rasism och representation krävs det att vi kallar saker för vad de faktiskt är. Som vit behöver du förstå hur din vithet är en del i en vithetsnorm som ger privilegier och överläge.
När vi pratar om rasism stöter jag och mina kollegor ofta på fenomenet White Fragility, eller vit skörhet. Det är vita personer som inte behövt fundera över sina privilegier som blir arga, ledsna eller känner sig kränkta när vi pratar om rasism och rasistiska strukturer. På så sätt flyttas fokus från problemet med rasism till att handla om att det är synd om den vita personen som blir anklagad.
I fallet med ungdomarna som blivit förnedringsrånade, utnyttjas deras trauma av personer som har helt andra agendor än att bry sig om de utsatta ungdomarna på riktigt. De används som brickor av högerextrema krafter för att flytta fokus från den strukturella rasismen.
Nu behöver vi återigen påminna oss själva om att inte tappa fokus på den strukturella rasismen som fortfarande är ytterst närvarande.
Lovisa Fhager Havdelin, generalsekreterare för den ideella organisationen Teskedsorden
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.