Svenskar kanske inte är bäst på allt ändå?
Debattören: När majoritetsbefolkningen tror sig vara felfri – då är något fel
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-02-20
DEBATT. Sverige tror sig nu vara en stormakt i hur man hälsar på folk, också. Det krävdes en invandrare för att inse vidden av detta självbedrägeri. Han heter Gabriel Kuhn, en debattör vars artikel om svenskar och social kompetens upprör på precis rätt sätt.
Det Stefan Löfven och Nalin Pekgul säger om att ”i Sverige skakar vi hand” är en sanning med modifikation. I Sverige hälsar vi när vi vill, om vi vill, och då helt och hållet på våra villkor.
Det började med att miljöpartisten Yasri Khan vägrade skaka hand med en kvinnlig journalist. Sedan dess har det fortsatt. En muslimsk kvinna som inte fick sitt anställningskontrakt förlängt av liknande skäl har i sociala medier och på debattsidor behandlats som en brottsling.
Den absolut största kulturkrocken som uppstår mellan en svensk och vilken annan nationalitet som helst är kopplad till den svenska hälsningskulturen. Den är iskall. Frågan är om det finns en kultur att tala om.
Fenomenet, att inte hälsa på kollegor och klasskamrater på gatan, finns knappt någon annanstans i världen. En obesvarad hälsning, eller tusentals sådana, sätter spår. För integrationen är det förödande, precis som Gabriel Kuhn skriver.
Det finns alltså en risk för att den muslimska lärarvikarien är mer socialt begåvad en gemene man, varmare, mer nyfiken, mer förstående, mer respektfull än någon som med en handskakning köper sig rätten att ignorera dig nästa gång. Det finns många sätt att hälsa, det viktiga är att man gör det, inte hur man gör det.
Den politiska innebörden av detta är bred. Den stora svängningen i folkopinionen har, som så ofta i Sverige, varit extrem. Den har gått från att majoritetsbefolkningen aldrig kan göra rätt, till att majoritetsbefolkningen aldrig kan göra fel. Ingetdera är särskilt hälsosamt.
Nu när majoritetsbefolkningen är felfri och världen – enligt Moderaterna – går under befinner vi oss i ett läge där invandrare får klä skott för det mesta, medan majoriteten uppfinner myter om sin egen ofelbarhet.
Hittills har denna tendens varit charmig och måttlig. Det är inte arrogans, säger man, det är blyghet. Det är inte ointresse, det är försiktighet. Det är inte provinsialism, världen är bara så komplicerad. Fransmännen babblar bättre, men när hinner de arbeta?
Tonen är nu en annan, liksom samhällsklimatet. En muslim som inte tar i hand påstås vara extrem, islamist, oacceptabel. En inrikes född som inte hälsar är bara morgontrött. En invandrare tafsar på grund av sin kultur, Martin Timell är bara ett svin.
Här får vi dock invänta Ann Heberleins ”vetenskapliga arbete” kring etnicitet och våldtäkt, för slutgiltigt besked kring vem som är värst.
Ett land som tycker sig vara bäst på allt är oftast inte det. Jag kommer från en region där man tillskriver sig övernaturliga krafter och frånskriver sig all skuld. Ingenting gör ett land mer obeboeligt.
Jag vet vad du tänker: Åk hem! Det vill jag inte. De senaste tjugo åren har varit en enda tacksägelsefest från min sida. Jag har skrivit hyllningar till Sverige, jag har hållit seminarier om svensk förträfflighet. Jag tänker unna mig ett stycke (själv)kritik.
Ha för all del svenska flaggan i bakgrunden när du håller tal. Berätta gärna om svenska värderingar. Skryt om de svenska företagen. Hylla den svenska modellen. Det är ett välordnat samhälle vi har här.
Men lämna öppet för möjligheten att du inte är bäst på allt. Och hitta inte på.
Alen Musaefendic, skribent. Kandiderar till riksdagen för Centerpartiet
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.