Du kan dra åt helvete, Lars
Debattören: Det räcker nu med män som trakasserar och hotar kvinnor som verkar i det offentliga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-02-04
DEBATT. Jag har ett fan. Han heter Lars och han har följt mig länge. Han fick upp ögonen för mig när jag skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet om att sverigedemokrater inte kunde vara fackligt förtroendevalda. Året var 2014.
Lars började med att skriva kommentarer på den blogg jag då hade. Lite överallt – under olika inlägg. Under i princip alla inlägg.
Han tyckte att jag skulle fråntas min yttrandefrihet, att jag var en landsförrädare och en skam för Sverige. Alla hans kommentarer hade samma ton.
Det var inte särskilt svårt för mig att hitta Lars. Jag skrev till honom och tackade för kommentaren om att jag borde fråntas min yttrandefrihet och frågade om det var okej att publicera också hans namn och telefonnummer i anslutning till kommentaren. Han svarade att ja det var det, för han stod för vad han sagt.
Sedan fick jag ett mejl från honom som innehöll min hemadress. Då började det kännas obehagligt.
Lars verkade uppenbarligen hata mig och dessutom bodde han i Stockholm liksom jag. Jag frågade vad han skulle göra med min adress och han började skriva om att vi kanske kunde ta ett glas vin och lite annat. Till slut skrev jag till honom att han var en ”sorglig liten man”. Då fick jag ”OK, vill du ha strid ska du få det” och att han var på väg hem till mig till svar.
Han dök aldrig upp den gången.
Men det spelade inte så stor roll. Jag blev rädd. Både för min egen del och för mina barns.
Det gick en tid och Lars fortsatte kommentera på min blogg, som jag senare avslutade. Då startade han ett twitterkonto där han började skriva till mig i stället.
Vid det här laget hade det gått ungefär ett år sedan den där debattartikeln. Men nu var det långt ifrån bara orden i den som han gick igång på. Det var allt. Allt jag gjorde.
När jag synts i tv har Lars tittat och kommenterat. Ifrågasatt varför en riksflata, vänsterfascist och manshatare som jag får uttala mig i TV. Uppmanat andra att trasha tv-kanalen.
När jag hörts i radio har Lars lyssnat och givetvis ifrågasatt varför jag fått tid att prata i radio – jag som är en neandertalare, stalinist och flata. Uppmuntrat andra att trasha radiokanalen.
När jag hållit föredrag för fackföreningsrörelsen eller arbetarrörelsen har Lars vetat om det. Ifrågasatt det. Uppmanat andra att ge dem som anlitat mig ett helvete. Uppmanat mig att emigrera för att jag är en skam för Sverige.
När jag debatterat i media har Lars läst och ifrågasatt varför jag ens får skriva tryckta ord som andra kan läsa. Jag borde bannas från alla forum.
När jag suttit i panelsamtal har Lars vetat om dem. Ifrågasatt att jag får sitta och prata över huvud taget, någonstans. Uppmanat andra att trasha panelhållarna.
När jag haft tystare perioder i sociala medier har Lars ihärdigt uppmärksammat det. Påstått att mina fackliga engagemang brustit, att mina fackliga kamrater vänt mig ryggen och att jag skulle varit utstött. ”Kanske facket börjar få upp ögonen för den falska tatuerade änkan”, har Lars teori varit. Uppenbarligen stör sig Lars skapligt mycket på tatueringar. Och att jag skulle varit änka har han påstått flera gånger under åren - av någon outgrundlig anledning.
Vid flera tillfällen har Lars gått ut och påstått att jag skulle ha fått sparken från facket. Uppenbarligen har det varit väldigt viktig för Lars att andra ska tro att det också, eftersom lögnen upprepats – trots att jag aldrig varit anställd i mina uppdrag, utan förtroendevald och vald i demokratisk ordning. Och heller aldrig blivit fråntagen ett uppdrag eller blivit bortvald.
Lars uppmuntrar folk som på något sätt har koppling till mig, min rörelse, min omgivning eller bara typ existerar i samma värld att ta avstånd från mig, förskjuta mig och skicka en massa skit till alla som stöttar mig.
”Snuten skiter väl i lilla dig” har Lars skrivit till mig. Och ja, i det har han ju tyvärr delvis kanske rätt.
Av alla de polisanmälningar jag gjort, inkluderat den gången jag ringde i panik för att Lars var på väg hem till mig, har ingen lett till något, trots att en del av gärningsmännen varit skapligt lätta att plocka fram identiteten på. Lars verkar njuta av att det är så här.
Jag har bett Lars att sluta. Det gjorde jag för tre år sedan lite drygt. Han svarade att han aldrig skulle lämna mig förrän jag ”slutat med mitt näthat” och sa att ”jag kunde ringa snuten”. Jag blockade slutligen Lars på Twitter, för ett bra tag sedan. Han stoltserade med det. Var stolt över det. Han blockade mig tillbaka också, men fortsatte ändå att skriva om mig. Och han har fortfarande inte slutat. Sista gången han skrev mitt namn var för någon vecka sedan. Och nu är det 2018.
Jag har blivit kallad så många nedsättande epitet av Lars att jag tappat räkningen. Han har varit – och är – både ihärdig och fantasifull när det gäller att trycka ner mig, hata mig och sprida lögner om mig. Men det är inte alla saker han kallat mig för som känns mest egentligen.
Det är det faktum att en man som hotade mig för fyra år sedan fortfarande är efter mig. Hur mycket jag än försökt låtsas som att det inte bekommit mig under åren så har det givetvis alltid legat i bakhuvudet, att han ju finns där ute. Det har påverkat mig mycket mer än jag velat erkänna.
Yttrandefrihet är helt uppenbart en grundläggande rättighet som Lars vurmar extra för, som han använder, men som jag ska fråntas. Det är rent av hans rättighet att hata och hota mig hur mycket som helst, under sin yttrandefrihetsparoll.
Det är också långt ifrån bara Lars som har den här inställningen. Och lika lite är det långt ifrån bara jag som hotas och hatas på det här sättet. Kvinnor som tar plats i det offentliga rummet gör det ofta mot ett högt pris.
Vi får ta allt från att bli nedvärderande, sexualiserade och hatade till att tvingas se på när våldtäktshot och mordhot trillar ner i brevlådan.
Och i och med att Lars med största sannolikhet kommer att läsa det här också vill jag säga detta: du kan dra åt helvete Lars. Du och alla ni andra män som tar er rätten att trakassera, hota och hata kvinnor som talar, verkar och debatterar i det offentliga.
Nu räcker det.
Jenny Bengtsson, ledarskribent och debattör
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.