Tiden är knapp – säg ja till OS i Sverige!

Svenska idrottare, IOK och förbunden: Ni behöver inte tillföra en enda statlig krona, politiker

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2018-12-12

Om sju år kan vi gemensamt fira en framgång, skriver Stefan Holm,  Anja Pärson,  Anders Södergren, Carolina Klüft, Anette Norberg, Kim Martin Hasson, Charlotte Kalla, Jessica Lindell Vikarby, Therese Alshammar, Peja Lindholm, Magdalena Forsberg, Tomas Gustafson, Maja Reichard och Marcus Oscarsson tillsammans med SOK, Stockholms Idrottsförbund och Parasport.

DEBATT. Om lite drygt sju år kan en i dag femtonårig tjej eller kille stå på prispallen för sin prestation i ett vinter-OS i Sverige. För första gången sedan 1912.

Om sju år kan en kille eller tjej som i dag precis har börjat på förskolan delta i en idrottsaktivitet som passar honom eller henne. Då finns inte längre några köer orsakade av brist på plats i hallen eller på planen. Även barn med funktionsnedsättning får plats i tillgängliga hallar.

Om sju år spelar det ingen roll om tjejen eller killen är född i Sverige av svenska föräldrar eller om hon eller han har föräldrar som kommit till Sverige under det senaste decenniet.

Om sju år har dessa tjejer eller killar varit hjälpta av modiga beslut som fattats nu. Av Sveriges regering genom att garantera säkerheten för de olympiska och paralympiska spelen i Sverige 2026. Men inte genom att tillföra en enda statlig krona, utan genom att ge de säkerhetsmässiga förutsättningarna, precis som regeringen garanterar alla andra internationella sammankomster.

Av Stockholms stad för att man tycker om att idrott bedrivs i den egna staden, alldeles oavsett om det är en stor cup för breddidrotten, ett internationellt möte för att skapa fred eller för ett OS och Paralympics.

Tiden är nu knapp och Stockholmspolitiker har avgörandet i sin hand. 

Om sju år kan ett olympiskt spel vara en verklighet. Då kan vi se internationella idrottare från alla världens hörn. I Åre, i Falun och i Stockholm.

Vägen fram till 2026 och då den olympiska elden tänds skulle kunna kantas av framtidstro och entusiasm. Fråga vem som helst som stått på pallen om vad det är som triggat dem mest. Svaret är nästan alltid – att få ha gjort det på hemmaplan.

Hemmaplan är en viktig fråga som kräver sin alldeles särskilda uppmärksamhet och diskussion. Varför är det alltid alla andra länder som ska arrangera evenemang som vi svenskar uppskattar så mycket? Och varför tilltror vi nationer, som vi i andra sammanhang har synpunkter på att de inte utövar demokrati och mänskliga rättigheter, vara de enda som kan arrangera? Hur trovärdiga är vi då?

Och varför måste ett evenemang där idrottare möts kosta stora summor pengar som medborgare i staden eller landet i slutändan måste betala?

Dessa ”varför” har vi ställt oss i många år. Nu har vi äntligen fått gehör från Internationella Olympiska Kommittén (IOK) som ändrat sina förutsättningar radikalt. De nya förutsättningarna utgår ifrån kraven på ett hållbart olympiskt spel, inte minst miljömässigt, och som sätter idrotten främst.

Dessa krav innebär att det arrangerande landet i möjligaste mån ska använda de anläggningar som redan finns. Det finns inte heller några krav på ny infrastruktur. Och genomförandet av spelen kräver inga ekonomiska garantier från de arrangerande länderna eller städerna.

Dessa nya direktiv har varit utgångspunkten när Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) anmält sitt intresse för ett vinter-OS och Paralympics i Sverige år 2026. Sverige är nu ett av två länder som har gått till slutomgången. Och vi vill vinna den slutliga omröstningen.

Vi vill om sju år visa upp ett land som tror på att ungdomar som rör på sig fysiskt mår mycket bättre, att de som tycker om att tävla har de allra bästa förutsättningar och vi vill visa upp hur idrotten kan fungera som en viktig faktor för integration.

SOK, Sveriges Paralympiska Kommitté (SPK) och Stockholms Idrottsförbund har därför gått samman för att under sju år arbeta gemensamt för att förverkliga tre viktiga ambitioner. De har alla en sak gemensamt; ett långsiktigt hägrande mål och att goda förebilder ger de bästa förutsättningarna.

  1. Ett breddidrottsprogram som om sju år leder till att fler ungdomar jämfört med idag är aktiva i en idrott. Några av dessa kommer att ha nått en idrottslig nivå så att de kan tävla mot sina internationella motsvarigheter. Men för de som inte når dit är engagemanget och deltagandet meningsfullt för dem ändå, för hälsan och för engagemanget.
  2. Senast 2026 ska Stockholmsregionen ha uppnått en nivå i sitt utbud av anläggningar för breddidrott som är jämförbart med till exempel Malmö eller Göteborg. Kö till en idrott ska inte längre vara en fråga om deltagande eller inte. Och vid ett OS och Paralympics kan vi visa vår omvärld att även i Stockholm ser vi idrott som en viktig väg till folkhälsa och engagemang.
  3. Sveriges och Stockholms befolkning förändras snabbt. Allt fler av såväl vuxna som ungdomar har sina rötter i andra länder. Det är omvittnat hur väl idrotten fungerar som en integrerande faktor. Genom särskilda satsningar på idrotten kan vi uppnå ett mer sammanhållet Sverige och Stockholm.

För att förverkliga dessa punkter kommer Sveriges Olympiska Kommitté och Sveriges Paralympiska Kommitté att tillsammans med Stockholms idrottsförbund avsätta särskilda resurser och mobilisera förebilder och verka för att få fler deltagande ungdomar.

Vi kommer också att kunna visa hur ett ökat utbud av anläggningar för sommar- och vinteridrotter kan göra detta möjligt. Och det är anläggningar som inte har ett dugg med själva OS och Paralympics att göra. Däremot med framtidstro.

Just nu pågår en intensiv diskussion inom politiken nationellt men framför allt i Stockholms stad om vi vill och om vi ska vara värdar för vinterspelen 2026. Vi förstår diskussionen och alla överväganden. Tyvärr präglas de flesta argumenten av hur det såg ut förr i tiden. Men dagens ekonomiska förutsättningar ser helt annorlunda ut.

Den anmälan SOK har gjort baseras på att noll kronor ska komma från stat eller kommun. Det finns inte heller några krav på ekonomiska garantier. Anmälan om ett olympiskt och paralympiskt spel i Sverige handlar om att använda befintliga anläggningar i Åre, Falun och Stockholm. De kommer dessutom att hyras av arrangören.

Men, och detta kanske är det viktigaste, vi vill genomföra ett OS och ett Paralympics i Sverige för att vi tror att det betyder något för dem som växer upp dag. Och för att vi vill visa att en demokratisk nation kan genomföra det.

Vi vill visa framtidstro för alla de ungdomar som just är unga idag. Att de, alldeles oavsett om de kommer att stå på prispallen eller inte känner – jag vill, jag vill delta och jag kan.

För att nå vårt slutmål känner vi stark tilltro till våra demokratiskt valda politiker att även de vill. Om sju år kan vi gemensamt fira en framgång, inte bara för att vi är en demokrati utan också för att vi tycker att idrott faktiskt är roligt oavsett om det handlar om pallplats eller egen träning i spåret.


Margareta Israelsson, ordförande Parasport
Peter Larsson, ordförande Stockholms Idrottsförbund
Mats Årjes, ordförande Sveriges Olympiska Kommitté
Charlotte Kalla, längdskidor
Carolina Klüft, friidrott 
Anette Norberg, curling
Therese Alshammar, simning
Maja Reichard, parasimning
Tomas Gustafson, skridsko
Peja Lindholm, curling
Magdalena Forsberg, skidkytte
Kim Martin Hasson, ishockey
Stefan Holm, friidrott 
Jessica Lindell Vikarby, alpin skidåkning 
Anja Pärson, alpin skidåkning
Marcus Oscarsson, kanot
Anders Södergren, längdskidor


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.