Totalt sabotage – jag misstog mig på Lööf
Per Gahrton: Ett år med en blåbrun budget kunde blivit självmord för MP
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-11-24
DEBATT. Det är inte konstigt att Miljöpartiets språkrör blir upprörda över Centerpartiets agerande. Och överraskade.
För Annie Lööf har ju i förhållande till Sverigedemokraterna tagit ett demokratiskt helhetsansvar som inget annat borgerligt parti orkat med, inte ens mitt gamla parti (fram till 1979) Liberalerna, då Folkpartiet, som med sin liberala etikett borde vara bland de främsta att sätta ner foten mot unkna högernationalistiska förvillelser.
Efter ett av Annie Lööfs brandtal mot SD:s trångsynthet, för humanitet och tolerans, blev jag så betuttad att jag utnämnde henne till statsministerkandidat.
Och i förhandlingarna om strandskydd och skogsvård visade hon så stor respekt för gröna värden att det blev möjligt att hitta en lösning som Miljöpartiet kan leva med, i varje fall tills vidare.
Som kronan på verket släppte hon fram Sveriges första kvinnliga statsminister. I allt ett hedervärt och ansvarsfullt beteende.
Och så avrundar hon med ett totalt sabotage mot allt hon tidigare stått upp för genom att bidra till att rösta igenom en klart miljöfientlig högernationalistisk budget, som dessutom underminerar överenskommelsen med Miljöpartiet om skogsvård!
Visst finns det ett mått av cirkus i all politik, men denna spagat mellan två stolar är nog alltför avancerad akrobatik för att hålla särskilt länge. Och var finns helhetsansvaret?
Också Miljöpartiet vill ideologiskt bryta den stelbenta blockpolitiken – men ibland måste man välja.
SD-framväxten har förändrat spelplanen, det finns inget anständigt, demokratiskt borgerligt alternativ, något som jag trodde Annie Lööf också har insett. Jag misstog mig.
Därför var det rimligt av Miljöpartiet att lämna regeringen.
Det är inte riskfritt. En analys jag medverkade till för ett årtionde sedan visade att flera gröna partier (bland annat i Irland och Belgien) som hoppat av regeringar straffats av väljarna om avhoppet uppfattats som alltför lättvindigt.
Å andra sidan har vissa gröna partier (bland annat i Finland) belönats när väljarna förstått att det vore orimligt ur grön synvinkel att fortsätta samregerandet.
Å ena sidan har MP trots stora sakliga gröna framgångar, till exempel klimatlagen, också tvingats svälja så mycket ickegrönt att stora delar av klimat- och miljörörelsen börjat betrakta partiet som en maktlös dörrmatta.
Å andra sidan riskerar mp att få hundhuvudet för ytterligare veckor av politisk röra.
Jag var själv tveksam till om regeringsutträde nu var rimligt. Men jag har blivit övertygad om att ett år som medadministratör av en blåbrun budget kunde blivit självmord för det parti jag drog igång för fyrtio år sedan. Den risken var inte värd att ta.
Per Gahrton, tidigare språkrör och en av grundarna av Miljöpartiet. Riksdagsman för Folkpartiet 1976–1979.
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.