Varför har skolan inte råd med läroböcker?

Lärare: Vi fulkopierar – och låser in böckerna i skåpet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2021-08-27

I början av varje lektion delar jag ut läroböcker. I slutet samlar jag in dem igen. Eleverna tittar snopet på. Hur kan skolorna alltid ha råd att ge en dator eller surfplatta till varje elev, men inte med läroböcker till alla? skriver läraren Hai Phuong Tran.

DEBATT. Knappt några veckor av läsåret har gått och redan nu känner jag mig irriterad, frustrerad och förbannad. Orsaken till detta är läromedel. Eller skolböcker, som det heter i vardagligt tal.

Låt mig utveckla lite hur det är att arbeta som lärare i dag.

Jag undervisar i SO (samhällsorienterade ämnen) och svenska i två klasser, årskurs 5. Det är ämnen som jag tycker väldigt mycket om och som jag har behörighet att undervisa i och betygsätta inom.

När jag, likt de flesta lärare i det här landet, ska undervisa i mina ämnen så har jag ett läromedel. För de flesta innebär det en fysisk bok.

Inga konstigheter här, egentligen. Det är så de flesta av oss lärare arbetar och det är så de flesta lärare genom tiderna har arbetat. Det funkar bra så varför ändra på det?

I början av varje lektion delar jag ut läroböcker. Vi läser böckerna, antecknar i skrivhäftet, pratar, diskuterar. Allt flyter på bra.

I slutet av lektionen samlar jag in alla böckerna. Eleverna tittar snopet på.

Jag vet att eleverna önskar att böckerna kunde behållas längre än så. De vill kunna lägga böckerna i sin bänk. Och de mest vetgiriga eleverna får ingen chans till att ta hem böckerna, läsa på, tjuvkika flera sidor i förväg och fördjupa sig i det som de finner intressant och spännande.

Jag kan tyvärr inte heller skicka hem böckerna och ge dem läsläxa på vissa aktuella sidor. Jag kan inte säga: ”Ta hem boken och läs sidorna 56–60. De sidorna handlar om hur Gustav Vasa tog makten i Sverige.”

I stället samlas böckerna in. Sedan kånkar jag böckerna vidare till nästa klassrum där jag gör samma sak igen. Delar ut böckerna, vi läser i dem, eleverna antecknar i skrivhäftet, pratar, diskuterar. Och i slutet, samlar jag in dem igen.

Så håller man på under resten av läsåret.

Jag stannar till hos en elev som ivrigt bläddrar i sidorna och frågar om hen ”kan låna den på rasten och läsa lite extra?”. Lärarhjärtat smälter och jag kan inte neka eleven. ”Okej, men du måste lova att lämna tillbaka den sen.”

En del lärare, kanske undertecknad själv, har vid vissa tillfällen fulkopierat läroböckerna. Med fulkopiera innebär det att man helt enkelt tar boken till kopiatorn, kopierar de sidor som är aktuella för arbetsområdet, ibland ett helt kapitel.

Skrivaren spottar troget ut de svartvita pappershäftena, färgpatronerna kostar för mycket och de ska man helst vara sparsam med.

Så står man där i det varma och trånga kopieringsrummet med femtiosex häften. Pappret känns fortfarande varmt. Man måste fylla på med papper i maskinen eftersom det gick åt en hel del till det man nyss har gjort.

Kollegorna muttrar surt eftersom det tar tid att kopiera så mycket papper. De får återkomma, kanske om tjugo minuter. Men de säger inget. De förstår att det är ont om läroböcker och man får i stället en förstående blick.

I klassrummet delar man ut pappershäftena till eleverna. ”Detta häfte kan du ta med hem, anteckna i, stryka under och läsa på till provet nästa vecka. Glöm inte att skriva ditt namn på första sidan!”, säger jag så högt och tydligt jag kan.

Eleverna tar motvilligt emot – för de vill ha den riktiga boken. Den som står inlåst i skåpet och som endast lärarna har tillträde till. Eleverna bryr sig inte särskilt mycket om häftet. Det är själlöst och ska ändå slängas efter avslutat arbetsområde. Jag klandrar dem inte.

Men man kan ju inte fulkopiera allt. Det är ju ändå år 2021 och vi lever i digitaliseringens guldålder. En del lärare, undertecknad har kanske varit en av dem, använder faktiskt mobilkameran för att fotografera vissa sidor ur läroboken. Vinkla kameran rätt, ha rätt ljussättning, och så ”klick”. Bokens sidor finns nu i den digitala världen och kan bifogas i skolans plattform.

”Läs sidorna 34–39 i boken. Ja, inte självaste boken då. Den får ni ju inte. Men oroa er inte. Jag har fotograferat sidorna med min mobil och har laddat upp sidorna i plattformen. Där kan ni läsa sidorna från er dator eller surfplatta.”

Copyright, kanske du undrar. Upphovsrättslagen, kanske du tänker. Hur arbetar vi lärare med den? Tja… det kan jag inte riktigt svara på. Men jag har sett kollegor (ingen nämnd, men de flesta har nog gjort det), kopiera ändå. Trots att det uttryckligen står, längst ner på sidorna, ”kopiering ej tillåtet”.

Jag undrar: Hur kan skolorna alltid ha råd att ge en dator eller surfplatta till varje elev, men aldrig riktigt ha råd att ge läroböcker till alla?

Jag undrar: Hur kan Sverige, ett av världens rikaste länder och mest utvecklade länder, tillåta eller tvinga utbildade, kompetenta och engagerade lärare att fulkopiera hela läroböcker för att man inte har tillräckligt med böcker att dela ut till alla elever?

Det är så ovärdigt, fattigt och sorgligt att vi kan spara in på något så självklart och fundamentalt som läroböcker.


Hai Phuong Tran, lärare i Göteborg


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.