Skyll inte smittan på eleverna, Ekström

Debattören: Det är i trängseln i skolan som covid-19 sprids – inte på fritiden

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2020-10-09

I stället för att skylla på de unga borde utbildningsminister Anna Ekström se till att skolorna verkligen kan uppfylla FHM:s rekommendationer, skriver Per Adman.

DEBATT. Utbildningsminister Anna Ekström bör sluta skylla på de unga och i stället se till att skolorna verkligen kan uppfylla rekommendationerna. Annars kan inte bara smittspridningen påverkas negativt utan även samhällsekonomin och de ungas förtroende för politiker och myndigheter.

Utbildningsminister Anna Ekström intervjuades nyligen i TV4-nyheterna om gymnasierna, samhällsspridningen och utsattheten för lärare i riskgrupp. Hon menade att regeringen gjort tillräckligt och lade betydande skuld på ungas festande och umgänge utomhus.

Ekströms uttalande är anmärkningsvärt. Den största delen av tiden utanför hemmet tillbringar ungdomar inte i parker utan i skolan. Där gäller Folkhälsomyndighetens allmänna rekommendationer om distansering, enligt beslut från Skolverket.

I praktiken är dock distanseringen långtifrån tillräcklig. Under långa skoldagar sitter eleverna tätt sammanpackade i klassrum som var för små redan innan pandemin. Mellan lektionerna trängs de i matsalar och korridorer.

Med befintliga resurser och lokaler kan de allra flesta gymnasierna omöjligen uppfylla rekommendationerna, hur mycket de än försöker. Lärare tvingas dagligen bryta mot dem, för att få undervisningen att fungera.

Det är illa. Lärarna är de samhällsrepresentanter ungdomarna främst träffar. Ingen bör förvånas över utomhusfester, när budskapet via lärarna blir att smittan kan bortses ifrån. Eleverna kan inte förväntas ta situationen på allvar när skolorna inte förmår göra det.

Som ansvarig minister måste Ekström se till att skolorna verkligen kan följa rekommendationerna. Annars kan flera negativa konsekvenser följa.

För det första kan samhällsspridningen öka och lärare i riskgrupp utsättas för påtagliga risker. Detta eftersom viruset sprids särskilt lätt inomhus och unga, speciellt i övre tonåren, tycks vara i stort sett lika smittsamma som vuxna.

För det andra kan samhällsekonomin påverkas. Med ökad smittspridning följer ökade sjukvårdskostnader; att neka skolan extraresurser kan därför bli dyrare i slutändan.

Pengar behövs bland annat till hyra av större närliggande lokaler, utökade matsalsytor och undervisning i halvklass, samt till att utöka den undervisande personalen.

Avancerad digital utrustning krävs, med hänsyn till lärare och elever som tillhör riskgrupp eller har milda symtom. De flesta kommuner och skolor saknar möjlighet att täcka sådana kostnader inom den vanliga budgeten.

För det tredje kan även demokratin påverkas, på litet längre sikt. Omvälvande kriser brukar forma unga generationer politiskt. Att utsätta eleverna för motstridiga och skuldbeläggande budskap – såsom ”det går bra att vara som vanligt i skolan” och ”ni är ansvarslösa som festar i parker” – kan med tiden påverka deras politiska attityder.

Bland annat kan tilliten till politiker och samhällspolitiska institutioner försämras. Eftersom demokratin sannolikt kommer att få utstå allt större prövningar framöver, även i Sverige, vore en ung generation med bristande politisk tillit oroväckande.

Andra samhällssektorer, inte minst delar av näringslivet, har fått betydande ekonomiska resurser för att klara coronakrisen. Nu är det skolans tur.


Per Adman, docent, statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.