Bårhusen överfulla – vi är nära en etisk kris

Debattören: Nu måste vi alla ompröva vår syn på begravningen i coronakrisen

Publicerad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Ingen vill se sin avlidna pappa, syster eller mormor hanteras mer eller mindre som ett kolli, men i den kris som nu drabbar oss riskerar det snart att bli följden när värdigheten tvingas stryka på foten för nödvändigheten, skriver Jan Olov Andersson.
Foto: GETTY
Ingen vill se sin avlidna pappa, syster eller mormor hanteras mer eller mindre som ett kolli, men i den kris som nu drabbar oss riskerar det snart att bli följden när värdigheten tvingas stryka på foten för nödvändigheten, skriver Jan Olov Andersson.

DEBATT. Vi har alla en moralisk plikt att i möjligaste mån förhindra att våra mest sårbara blir sjuka i Covid-19 och att hålla vårdens resurser tillgängliga för dem som behöver dem mest.

Men efter vården, oavsett vilken sjukdom som föranledde den, möter patienten två dörrar. Den ena leder till ett friskare liv, den andra till sjukvårdens bårhus.

När vi i nyheterna ser överfulla bårhus, avlidna som trängs på samma bår och allt fler som får ligga på golvet påminns vi om att vår moraliska plikt även omfattar dem som är helt utelämnade åt våra bedömningar av vad som är rätt eller fel.

För även det som vi ibland kallar vårdkedjan efter döden måste fungera, annars blir det stopp och en överhängande risk för en ohållbar situation med en ovärdig behandling av våra avlidna.

Vi vill peka på hur alla berörda kan bidra till att undvika en sådan situation.

Det har i alla samhällen alltid setts som en plikt att ordna med ett värdigt omhändertagande av döda.

Ingen vill se sin avlidna pappa, syster eller mormor hanteras mer eller mindre som ett kolli, men i den kris som nu drabbar oss riskerar det snart att bli följden när värdigheten tvingas stryka på foten för nödvändigheten.

I vanliga fall dör omkring 250 människor i Sverige varje dag och i stort sett fungerar flödet väl. Hittills i coronakrisen har ytterligare omkring 600 personer tillkommit, med stigande siffror där vi nu ser över 40 nya dödsfall per dag.

Majoriteten av fallen är i dag i Stockholmstrakten och hade samhället i övrigt sett ut som vanligt hade systemet kunnat tåla en tillfällig belastning, men inget fungerar som vanligt och bårhusen blir nu snabbt överfulla.

I några fall kan det bero på att de som ska ordna med begravningen själva är sjuka eller sitter i karantän. Men vi drabbas alla av villrådighet om hur man ska förfara till exempel med begravningar i dessa tider när man ska undvika större sociala sammanhang där flera människor träffas.

Vi behöver nu, när vi fortfarande har möjlighet, ställa oss frågan om vi vill att samhället ska behöva rekvirera ishallar eller kylcontainers för livsmedel för att förvara våra döda i? Eller om vi i den mån det är möjligt är beredda att ta vårt ansvar för att säkerställa ett så värdigt avslut på livet som möjligt.

Vi vill därför peka på möjligheten att även i denna svåra tid värna ett etiskt riktigt omhändertagande av våra avlidna och upplysa om att vi alla kan vara en del av lösningen. Den handlar till stor del om att tänka utanför det som vi uppfattar som det vanliga och inte skjuta på det praktiska.

Vi möter ofta en uppfattning om att gången är följande: dödsfall, begravningsceremoni i kyrkan eller borgerligt och därefter (oftast) kremation och slutligen gravsättning.

Begravningslagen föreskriver sedan 2012, då antalet dagar halverades, att det högst får gå 30 dagar mellan dödsfall och kremering alternativt gravsättning. Trots det har Sverige idag längst tid i världen mellan dödsfall och begravning.

För att klara den här krisen behöver vi påskynda besöket hos begravningsbyrån och inte låta nära och kära vänta i bårhuset.

Men det är också viktigt att veta att lagen ger möjlighet att dröja med gravsättning av askan efter en avliden upp till ett år efter dödsfallet. Det ger ett mycket större handlingsutrymme än vad många föreställer sig.

I verkligheten finns det alltså flera alternativa förfaringssätt tillgängliga för att minska belastningen på våra bårhus och undvika en situation liknande den vi sett i tillexempel Italien:

  1. Man kan låta kremera sin avlidne och vänta med ceremonin tills det åter blir möjligt att samla dem man önskar. Även Svenska kyrkan har pekat på möjligheten att till exempel hålla begravningsgudstjänst med urna, något som alltså kan dröja mycket längre än 30 dagar efter dödsfallet.

  2. I stället för att anordna avskedet i en sedvanlig ceremoni finns möjligheten att anordna avskedet i samband med gravsättning av urnan, något som på senare år blivit allt vanligare.

  3. Önskar man hålla begravningsceremonin i närtid, för en mindre krets, erbjuds idag kreativa lösningar som att spela in eller livestreama såväl begravningsceremonier som minnesstunder för att fler ska kunna delta.

Vi möter nu en prövande tid där det vi alltid tagit för givet, så även avskedet till våra nära, tvingas förändras. I det läget handlar det om att hitta andra vägar för ett värdigt avsked och att inte låta nära och kära vänta i bårhuset.

Vi har alla ett ansvar att minska konsekvenserna av pandemin och att undvika att krisen även blir etisk.


Jan Olov Andersson, vd Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Läs fler artiklar i ämnet här

Publicerad:

LÄS VIDARE