Ännu en dödsskjutning – men var är polisen?
Lokalpolitiker i Linköping: Vårt tålamod är slut
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2021-10-07 | Publicerad 2021-10-06
DEBATT. Var finns alla områdespoliser och kommunpoliser som det har satsats på?
Det är på tiden att polisledningen förklarar varför man inte prioriterar att sätta upp fasta polisstationer i stadsdelar och på småorter. Skjutningarna fortsätter men polisen lyser alltjämt med sin frånvaro.
Hur långt ska det behöva gå för att polisen ska komma tillbaka dit människor bor?
I dag, den 6 oktober, vaknade jag och många Linköpingsbor till ännu en nyhet om en dödsskjutning, den här gången hade en 34-årig man blivit mördad utomhus i ett av våra bostadsområden.
Det är den nionde skjutningen i Linköping sedan i maj, våldet har trappats upp till en extrem nivå.
Det har skjutits bland studenthus och i lunchrusningar. En Bandidosmedlem avrättades framför lunchgäster och personal i ett av våra utsatta områden, och i somras avlossade någon ett skott inne på en restaurang i centrum.
En tidig sensommarkväll i augusti, när människor var ute i trädgårdar och på gator, sköts en 16-åring ihjäl inför öppen ridå i ett annat bostadsområde.
Polisens organisation funkar inte. Att polisen har försvunnit från mindre orter är en katastrof.
I grund och botten är det myndigheten själv som sätter organisationen, och det är dags att komma tillbaka till lokalbefolkningen.
Fortfarande finns Linköpingsbor som minns hur det var när polisen en gång var någon som rörde sig i ens egna kvarter och fikade med invånarna.
Vi har stadsdelar i Linköping där det bor lika många som i en mindre svensk kommun, mot bakgrund av det är det utom rim och reson att vi inte har en permanent polisnärvaro på plats. Nedmonteringen av den lokala polisen ser vi tyvärr resultatet av nu.
Skjutningar och sprängningar är inte längre något som främst drabbar storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö. I hela Sverige finns utsatta områden där otryggheten och brottsligheten är hög.
Vi lider av en tystnadskultur där de som utsätts för brott eller bevittnar brott inte talar med polisen. Det enda sättet att få folk att börja våga vittna igen är att finnas på plats över tid och vinna förtroende.
I Linköping har inte en enda av de senaste dödsskjutningarna blivit uppklarad. Ungdomsråden i Linköping har ökat med hela 700 procent sedan 2015.
När jag är ute är det tydligt att både Linköpingsbor och poliser jag möter vill ha tillbaka den lokala polisnärvaron. Det räcker inte att komma på besök då och då eller först när något hänt.
I flera utsatta områden i Sverige undviker invånare att gå ut kvällstid, det är förfärligt. Vi kan inte blunda för den öppna narkotikahandeln, rånen och skjutningarna som sker mitt bland vanliga människor.
Det går inte att skylla på resursbrist. Polismyndigheten har fått stora förstärkningar men ännu inte kunnat säkerställa minimibemanningen av områdespoliser i utsatta områden.
Mitt tålamod är slut och många andras med.
Kristina Edlund, kommunalråd i opposition, Linköping (S)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.