Att ge oss skam räddar inte klimatet
Debattören: Inför pant i stället för att ge kunderna ”pås-skam”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-09-12
DEBATT. Det är en självklarhet att vi tillsammans måste hjälpas åt att för att minska vår negativa klimatpåverkan. Men att uppmuntra till ett gemensamt, positivt beteende måste gå före skuldbeläggandet av enskilda individer.
Storhandla inför helgen. Skrikande barn, påkörd av någons kundvagn och lång kö till kassan. Humöret är sällan på topp denna återkommande ritual.
Som tur är ska jag denna fredag inte handla så mycket, så fyra påsar räcker nog för att släpa hem maten. Innan jag har hunnit säga något till kassabiträdet kommer frågan: ”Två påsar till det?” Jag tvekar en kort stund men efter att jag återigen sneglat på mina varor replikerar jag: ”Nej fyra, tack.” Responsen är omedelbar: ”Fyra?! Så många!” utbrister kassabiträdet med samma tonfall som om hen precis hade fått höra att julen är inställd i år.
Jag blir paff, tar tyst mina fyra påsar, packar mina varor och går skamset ut ur affären. Efter ett tag förstår jag vad som hänt, någon har försökt ge mig ”påsskam”.
Frågan är dock om vi kan lösa några gemensamma utmaningar – och kanske särskilt de som gäller klimatet – genom att skuldbelägga enskilda individers beteenden. Jag tror inte det. I alla fall inte fullt ut. Utfallet av att skuldbelägga individers handlande är högst troligen sämre än de som incitament till kollektivt agerade kan ge. Incitament till kollektivt agerande är inget nytt. Vi vet att det fungerar. Vi vet att vi köper fler miljöbilar och el-cyklar om de subventioneras av staten. Vi vet att vi lånar mer pengar när vi får ränteavdrag.
Motsatsen till incitament, med syftet att förhindra eller minska ett visst beteende, ser vi också dagligen. Det är därför det kostar en hundring när du går till vårdcentralen, även om den faktiska kostnaden för skattebetalarna är det flerdubbla. Det är också därför bensinpriset till största delen består av skatt – för att det finns en kollektiv önskan att vi skall åka mindre bil.
Överfört till det aktuella problemet, alltså överkonsumtion av plast, finns det flera möjliga initiativ till kollektiva incitament som kan vara rimliga. Att införa pant på plastpåsar är ett sådant. Det skulle exempelvis kunna innebära att du betalar två kronor i pant för din plastpåse. Två kronor som du senare får tillbaka när du lämnar påsen till affären för återvinning, antingen när den är utsliten eller när du inte har behov av den längre.
Pant på plastflaskor och aluminiumburkar har gjort att vi är ett av de länder i världen som återvinner dessa i störst utsträckning. Ett annat alternativ är att affären du handlar i erbjuder någon form av direkt incitament för att du skall ta med dig egen påse. Det skulle exempelvis kunna vara ett ”klippkort” där du efter ett visst antal inköp med medhavd påse får rabatt på nästa köp. Möjligheten till kollektiva incitament för att minska plastförbrukningen är många, idéerna och initiativen är dock färre.
Naturligtvis säger jag inte att vi bör sluta upplysa människor om hur deras konsumentbeteenden påverkar klimatet – det ska vi fortsätta med. Enskilda individers agerande är ju ändå det som till syvende och sist utgör kollektivet. Trots det kommer skambeläggningen av enskilda individers beteenden inte nå hela vägen. Om vi tillsammans skall lösa framtidens klimatutmaningar krävs det konkreta initiativ till kollektiva incitament som ämnar påverka beteende.
Till dess kan Greta Thunberg åka över Atlanten med segelfartyg utan att vi har kommit särskilt mycket längre på vägen mot kollektiva lösningar på våra gemensamma problem.
Christian Gadolin, lektor i företagsekonomi vid Högskolan i Skövde
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.