Vi med ADHD blir diskriminerade

Debattören: Funktionsnedsatta som behöver annan typ av tillgänglighet blir bortglömda

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-06-04

Det installeras ramper för rullstolar, sätts upp räcken och monteras hissar. Och det delas ut tillgänglighetspris till butiker och organisationer. Men vi glömmer bort och diskriminerar hundratusentals människor med osynliga funktionsnedsättningar, som exempelvis adhd, skriver Joakim Hedström

DEBATT. Rullstolsramper och hissar förenklar livet för mängder av svenskar. Samtidigt diskrimineras fortfarande hundratusentals människor med funktionsnedsättningar. Det här är vad du kan göra åt saken, socialminister Lena Hallengren.

Sverige har lovat att följa FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det innebär bland annat att vi med funktionsnedsättningar ska ha samma möjligheter som alla andra. Vi ska få tekniska hjälpmedel, stöd och service för att kunna leva i ett tillgängligt samhälle. Det ska forskas för att underlätta våra liv och staten ska sprida information för att minska fördomar.

För att följa konventionen installeras det ramper för rullstolar. Det sätts upp räcken och monteras hissar. Och det delas ut tillgänglighetspris till butiker och organisationer som är duktiga på detta. Men vi glömmer bort och diskriminerar hundratusentals människor med osynliga funktionsnedsättningar, som exempelvis adhd.

Problemet består främst av två delar – som båda går att lösa.

En människa med adhd har oändligt med spring i benen och kan påbörja allt utan att någonsin avsluta något. Vi är de oansvariga som glömmer att betala räkningar och alltid kommer sent. Vi pratar utan att tänka, glömmer födelsedagar och torrkokar kastruller. Och istället för att ha gått in i duschen, upptäcker vi plötsligt att vi vandrar omkring i lägenheten med en vattenkanna och en fjärrkontroll i händerna.

För att kunna hjälpa oss behöver vi börja prata om vad adhd egentligen är, och vad det innebär i vardagen för människor med diagnosen. Strunta i diffusa förklaringar som att vi har svårigheter med uppmärksamhet och koncentration.

När jag som 30-åring fick min adhd-diagnos var det med orden ”varsågod och lycka till!” Då hade jag sökt hjälp i åtta år, haft femton jobb och bott på ett fyrtiotal ställen, ätit lika många mediciner och träffat ännu fler läkare.

Diagnosen var också allt jag fick. Psykologen berättade med en axelryckning att sjukhuset inte hade någon information eller kunde ge stöd.

Samtidigt finns det otroligt många verktyg för hur vi med adhd kan få bättre liv. Ändå verkar de flesta inte känna till dem. Det kan handla om att ta en timeout och paus, istället för att försöka diskutera sig ur konflikter. Att använda hörselkåpor hemma och på jobbet, istället för att irritera sig på alla störande ljud. Och att gå från att tacka ja till allt och senare bli sjukskriven, och börja träna på att istället säga kanske eller jag ska fundera på det.

Med den här artikeln instiftar jag ett nytt tillgänglighetspris. Det kommer att delas ut årligen till den person eller organisation som sprider information om osynliga funktionsnedsättningar eller bidrar till ett mer hållbart samhälle för oss. Till skolor som arbetar för att minska ljudvolymen och antalet elever i varje klass. Eller arbetsgivare som läser på om adhd och erbjuder en anpassad arbetsplats för sådana som jag.

Vinsten (5 000 kronor) delas ut av mig på min födelsedag i december.

Min utmaning är främst riktad till dig Socialminister Lena Hallengren, men även till Sveriges alla skolor, företag och myndigheter. Visa att ni bryr er genom att matcha mitt pris. Då kan vi – tillsammans – skapa en mer tillgänglig värld för alla, precis som Sverige har lovat. På riktigt.


Joakim Hedström, författare med adhd-diagnos. Aktuell med handboken Joakims överlevnadsguide till adhd.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.