Vi missar klimatmålen – inför budget och förbud

Debattören: Majoritet vill se förbud av klimatskadliga varor

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2022-01-03 | Publicerad 2022-01-02

Det finns lärdomar att dra från hur Covid-19-pandemin har tacklats genom lagar, regler och gränser. Covid-19 pandemin har visat att relativt tuffa förbud kan införas utan att staten förlorar legitimitet, skriver Nils Johansson, forskare på avdelningen för strategiska hållbarhetsstudier, KTH.

DEL 11 AV DEBATTSIDANS SERIE ”10 ÅR” OM LÖSNINGAR PÅ KLIMAT- OCH MILJÖKRISEN

Den ökade mängden mål inom klimat- och miljöpolitiken tyder på att politiska muskler för att göra något i nutiden saknas. Den målbaserade politiken håller på att utvecklas till en strategi tänkt att lugna massorna utan att faktiskt göra något. Men det som behövs är en politik vars fokus ligger på åtgärder som nu i stället för imorgon begränsar det oönskade och ohållbara.

De svenska miljökvalitetsmålen, FN:s globala hållbarhetsmål och Parisavtalets 1,5 gradersmål är bara några exempel på den ökande användningen av målsättningar inom miljöpolitiken. Att komma överens om gemensamma mål är särskilt viktigt inom just miljöområdet eftersom problemens gränsöverskridande karaktär i tid och rum ställer höga krav på samarbete.

Men en klimat- och miljöpolitik som baseras på mål för samtidigt tankarna till resultatstyrningen inom det privata näringslivet. Företag styrs genom att formulera mål som sedan ska styra hela dess verksamhet.

Och inom det privata näringslivet kan resultatstyrning fungera effektivt eftersom de anställda gemensamt kan anamma och jobba mot målsättningen. Men att få med tillräckligt många i det öppna, globala, individualistiska samhället för att uppfylla ett mål är en ofantligt mycket större utmaning.

Följaktligen misslyckas i regel uppfyllandet av miljö- och klimatmål. Till exempel uppnåddes bara ett av de sexton svenska miljömål som riksdagen beslöt att man skulle uppnå till år 2020. Och trots att den första globala klimatkonventionen skrevs under 1997 i Kyoto ökar alltjämt utvinningen av fossila bränslen och koldioxidutsläppen.

Miljö- och klimatmål framstår således allt mer som en symbolisk handling för att möta krav från massorna, forskare och samhällsinstitutioner. Alltså en strategi för staten att möta krav på åtgärder, och därigenom återvinna stabilitet och legitimitet utan att faktiskt göra något.

Eller som Greta Thunberg uttryckte saken inför klimatmötet i Glasgow: ”Nollutsläpp till 2050, bla bla bla”. Så varför formuleras miljö- och klimatmål som inte lär uppfyllas?

Alternativet till att formulera mål är att göra något här och nu som faktiskt åtgärdar problemen, vilket till exempel utgjort strategin för att tackla Covid-19. Men i klimat och miljöfrågan tycks politikerna sakna makt, verktyg, vilja och kanske även folkligt stöd för att förändra konsumtions- och produktionssystemen.

I många fall kan dessutom många åtgärder stå i konflikten med andra sociala och ekonomiska värden. Inte minst är motståndet stort från de som är beroende av de konventionella systemen. Så när verktyg och möjligheter saknas, kvarstår alternativet att formulera mål, för att kvarhålla legitimitet och stabilitet.

Men att formulera mål som inte uppfylls riskerar att leda till både miljökatastrofer för många människor och till att demokratin förlorar legitimitet. Två tendenser som redan kan skönjas.

I dagens målstyrda värld är det svårt att föreställa sig hur klimat- och miljöpolitiken kan organiseras annorlunda. Resultatet är ju helt avgörande! Men det är inte målen, utan vad vi faktiskt gör, som skapar förändring och uppnår resultat.

Därför behövs en politik som går tillbaka till beslutsfattandets grunder - att skapa förändring – genom åtgärder här och nu. En politik som inte anpassas efter det privata näringslivets organisering, tillvägagångssätt och spelregler utan som tvärtom låter marknaden anpassa sig efter politiken.

Och här finns det lärdomar att dra från hur Covid-19-pandemin har tacklats genom lagar, regler och gränser. Covid-19 pandemin har visat att relativt tuffa förbud kan införas utan att staten förlorar legitimitet.

Översatt till miljösammanhang skulle politikerna till exempel kunna förbjuda reklam för miljöskadliga produkter eller mot att tillverka, sälja och importera onödiga prylar som engångsmaterial eller fossildrivna bilar.

Förbud är sällan enkelt att genomföra. Men begränsning av fossildrivna bilar skulle till exempel kunna införas endast i storstäder där acceptans, alternativa färdmedel och vägtullsystem finns tillgängligt.

När fördelarna av miljöpolitiska beslut blir tydliga tenderar dessutom acceptansen att öka. Och undersökningar visar också att en majoritet av svenska folket är positiva till förbud av varor och tjänster som orsakar stora klimatpåverkande utsläpp.

Åtgärderna för att begränsa Covid-19 pandemin har även visat hur fysiska gränser kan användas. Inom miljösammanhang diskuteras ofta gränser genom resurs- eller koldioxidbudgetar, som kan användas på global, nationell eller individnivå.

En sådan budget anger ett tak för hur mycket koldioxid vi globalt, nationellt, regionalt eller som privatpersoner får släppa ut och budgeten kan sedan fördelas efter önskemål så länge taket inte spräcks.

Det finns alltså beräkningar gjorda av forskare på hur mycket koldioxid vi kan släppa ut innan planeten blir för varm men just nu lever vi som att det inte fanns medan utsläppen fortsätter ökar och vår kvarvarande utsläppsbudget krymper.

Men skulle politikerna bestämma att vi faktiskt måste följa koldioxidbudgeterna skulle vi behöva anpassa våra liv på ett sätt som minskar våra utsläpp. Till exempel skulle kanske en resursbudget tvinga dig att återlämna din smarttelefon innan du kan få en ny.

Om det är något Covid-19 pandemin har visat så är det fördelarna med att jobba förbyggande och inkluderande. Att vänta innebär att konsekvenserna av problemet och kostnaden för de nödvändiga politiska ingreppen ökar, både socialt och ekonomiskt.

I många fall kan dessutom åtgärder för att begränsa miljöproblem även förebygga pandemier, och vice versa.

Till exempel kan införandet av en koldioxidbudget minska resandet till nytta för såväl klimat som minskad smittspridning. Och minskad djurhållning och avskogning skulle både kraftigt minska koldioxidutsläppen och minska risken för smittspridning mellan människa och djur.


Nils Johansson, forskare på avdelningen för strategiska hållbarhetsstudier, KTH.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Följ ämnen