SD har inte gjort upp med sitt naziförflutna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2019-07-11 | Publicerad 2011-01-19

Jonathan Leman: Judar slagträn i hetsen mot muslimer

Sverigedemokraterna har sina rötter delvis i övervintrad nationalsocialism och fascism. Därför kan det tyckas märkligt att man de senaste åren kunnat höra sverigedemokrater uttala sig mot antisemitism i motioner, tal och debattinlägg. Men egentligen är det inte särskilt märkligt. Det handlar inte om något konsekvent avståndstagande från antisemitism utan om ytterligare en anklagelse mot Sveriges muslimer – partiets i dag huvudsakliga måltavla.

SD har alltsedan starten varit ett antimuslimskt parti. Muslimer och moskéer stod under 90-talet ofta som de tydligaste symbolerna för invandring och mångkultur. Den tidigare partiledaren Mikael Jansson förklarade i ett tal redan 1996 att ”Islam i dag utgör ett lika stort hot mot västerlandet som kommunismen gjorde när den var som starkast”.

Under 2000-talet har islamofobin tagit allt mer plats inom partiet och bland dess supportrar. Jimmie Åkesson beskrev i en debattartikel (19/10 2009) här i Aftonbladet muslimer som vårt största utländska hot sedan andra världskriget . Några veckor tidigare gick Richard Jomshof i SD kuriren (28/9 2009) ännu längre och beskrev muslimer som ”det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism". I den sverigedemokratiska bloggosfären är tonen ännu hätskare.

I början av 2010 uppmärksammades den allvarliga situationen för Malmös judiska befolkning. Många har flyttat på grund av tilltagande hot och förföljelser. Enligt vittnesmål från dem som drabbats har gärningsmännen ofta haft bakgrund i Mellanöstern. SD har förstås inte varit sena att utnyttja detta till att kollektivt skuldbelägga muslimer.

Den typen av utspel utgör ett allt vanligare inslag hos antimuslimska organisationer i Sverige och i andra delar av Europa. Det blir ett sätt att försöka få den antimuslimska propagandan att se ut som ett ställningstagande mot intolerans. För SD och andra partier med en bakgrund i övervintrad fascism och nazism kan dessa ställningstaganden dessutom utgöra en del av en strategi för att tvätta bort ”naziststämpeln” och vinna respekt.

Detta paras också ofta med en pro-israelisk framtoning som kan jämföras med hur en pro-palestinsk hållning är självklar i såväl nazistiska som i andra antisemitiska grupperingar. Man agerar enligt den gamla devisen ”min fiendes fiende är min vän”.

Samtidigt som muslimer och araber som kollektiv demoniseras av sverigedemokrater och tillskrivs en i det närmaste medfödd antisemitism finns många gånger en tillåtande hållning till judefientliga kopplingar i det egna partiet. Man vägrar göra upp med det faktum att partiet länge levde i symbios med den svenska nazismen. Partiets förste ledare var före tiden i SD verksam i det nazistiska Nordiska rikspartiet och är dömd för att över telefon ha mordhotat tv-profilen Hagge Geigert och kallat honom ”ditt äckliga lilla judesvin”.

Under början av 1990-talet var SDU, Sverigedemokraternas ungdomsförbund, en plantskola för nazister. Flera var samtidigt organiserade i Stockholms unga nationalsocialister (SUNS), gruppen ur vilken nazistnätverket Info-14 växte fram.

Mikael Jansson inledde enligt partiets officiella beskrivning ett ”omfattande upprensningsarbete” då han tillträdde 1995. Men det handlade om att bli av med skinnskallar från partiets utåtriktade aktiviteter, inte om att utesluta personer med nazistiska och fascistiska sympatier.

Den tillåtande hållningen återfinns inte bara i partiets tidigare historia. För att ha råd med 2004 års valkampanj till EU-parlamentet tog partiet hjälp av den belgiske mångmiljonären Bernard Mengal. Han har genom åren gjort sig känd för tal om ”den nordiska rasen” och propaganda mot svarta, muslimer och judar. Partiledare Jimmie Åkesson och andra i dag ledande sverigedemokrater som Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof kände till Mengals idéer men valde ändå att ta emot kampanjbidraget. I partiets utskick beskrevs Mengals åsikter som ”Sverigevänliga”.

Efter P1-programmet Kalibers granskning av SD avslöjades att företrädare för Sverigedemokraterna och partiets ungdomsförbund sjungit nazistisk musik. I SVT Debatt slog partisekreteraren Björn Söder fast att ”det är ingen rasism i de texterna”. Tänk dig att en partisekreterare från ett annat av riksdagens partier påstod samma sak.

Anders Sundholm, SD:s nyinvalde representant i Sollentuna, har tidigare skrivit en gillande recension i tidningen Blågula frågor av ”En tom säck kan inte stå”, en bok där Förintelsen förnekas. I recensionen placerades förintelsen inom citationstecken och forskningen om folkmordet beskrevs som ovederhäftig. Sundholm stod när jag i fjol intervjuade honom bakom innehållet i recensionen och beskrev boken som ”jätteintressant”, (Expo.se 16/9 2010).

Expo avslöjade också före valet att omkring 50 av sverigedemokraternas kandidater i kommunerna hade kopplingar till vit makt-miljön. Det handlar bland annat om donationer till den våldsamma nazistorganisationen Svenska motståndsrörelsen, deltagande vid nazistmöten och förintelseförnekande på vit makt-forum.

Kamp mot antisemitism eller andra hatläror kan och får aldrig bli verktyg för spridandet av fördomar mot andra grupper. SD:s historia och tolerans för antisemitiska kopplingar understryker att tal om engagemang mot antisemitism egentligen bara handlar om en sak: Islamofob opportunism.

Jonathan Leman