Barnens rätt måste gå före föräldrarnas
Ulf Kristersson: Då hade flickan som kallas Lilla Hjärtat kunnat leva i dag
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-03-09
DEBATT. Jag var inne i det fina rosa rummet i går, rummet som var den treåriga flickans. Hon som i DN:s gripande reportage kallas Lilla Hjärtat. I det rummet lekte hon med de andra barnen i familjen, som hon med självklarhet såg som sina systrar. Och där tog hon sina första steg.
I det huset, hemma hos familjen som jag fick hälsa på hos igår, fick hon några trygga år efter att ha övergivits redan på BB. Hon föddes i en helt annan familj, med drogproblem, våld och psykisk ohälsa. Men nu är hon död. Rummet och den familj som kunde blivit hennes riktiga finns kvar, men inte flickan. Det är svårt att tänka på något annat.
Jag har genom åren – inte minst som socialborgarråd och som socialförsäkringsminister – på nära håll tagit del av många förfärliga sociala problem. Några som har slutat lyckligt, andra i misär och tragedi. Jag är alltså inte ovan.
Men det är sällan jag drabbats så hårt av en händelse och en hel händelseutveckling, som den här som nu har lett till att denna lilla treåring är död.
Detta berör mig djupt, och jag är tacksam över att de båda fosterföräldrarna Melinda och Lasse bjöd mig till sitt hem för att med egna ord berätta sin historia. Att de två över huvud taget står på benen är imponerande. Jag var helt tagen när jag åkte därifrån.
Det som har hänt är förfärligt, från början till slut. Ett litet skyddslöst barns liv offrades i praktiken för att de biologiska föräldrarnas ”rätt” i svensk lagstiftning och svensk tradition sätts framför barnens bästa.
Jag kan bara föreställa mig smärtan hos fostermamman Melinda, som tvingades se det lilla barnet lämnas över till två personer, som uppenbart var precis så oförmögna att ta hand om ett barn som socialtjänsten, förvaltningsrätten och Melinda själv larmade om.
Melinda, Lasse och socialtjänsten kämpade dag och natt för att rädda flickan från de biologiska föräldrarna, men hade lagen emot sig. De anade att det lilla barnet satt på andra sidan av en låst lägenhetsdörr och tynade bort, men paragrafer och praxis hindrade dem från att komma in. Sekretess är till för att skydda människor, inte för att förvägra ett barn hjälp.
Ibland är politik mest tjafs. Men ibland är det tvärtom en fråga om liv och död. Hade lagen krävt att barnets bästa gått före föräldrarnas intresse, så hade Lilla Hjärtat fortfarande kunnat leka med sina syskon i sitt rosa rum.
Lagen måste ändras så barnets rätt till stabilitet, långsiktighet och trygghet väger tyngre. Och rätten att ”få tillbaka sitt barn” väga lättare.
Jag har jobbat med dessa frågor i många år – och jag vet att de är svåra. Men det får inte ursäkta att regering efter regering inte gör något. ”Barnets bästa” får inte reduceras till en slogan, som Sverige använder för att skryta om alla våra ”barnperspektiv”.
För tio år sedan gjorde jag ett rejält arbete i dessa frågor, i förhoppningen att få det operativa ansvaret i en regering och påbörja de stora reformerna. Det kan inte längre vänta.
Om några dagar lägger Moderaterna därför fram ett genomarbetat förslag till ny lagstiftning, så långt det över huvud taget är möjligt när man sitter i opposition.
Vi kommer göra det i två steg.
- För det första finns redan färdigutredda lagstiftningsförslag, som är nödvändiga men långt ifrån tillräckliga. Eftersom de går i rätt riktning men regeringen inte vill lägga fram dem, kommer vi att göra det istället. Det kommer ge vissa förbättringar här och nu.
- För det andra kommer vi föreslå att riksdagen beslutar att regeringen omedelbart ska ta det större greppet som egentligen krävs. Vi gör det genom att beskriva vilka problem som måste lösas och vilken tydlig färdriktning den nya politiken måste ha. Inga allmänna ”förutsättningslösa utredningar” som tar år på sig utan tydliga resultat. Målet ska vara att fler barn som inte kan bo och leva med sina biologiska föräldrar ska få bästa möjliga chans att ändå få en riktig familj.
Det betyder i praktiken att Sverige behöver helt ny lagstiftning för fosterplacerade barns rättigheter. Från fosterplaceringar som ska vara korta och målinriktade, via långvariga placeringar som snabbt måste bli permanenta, hela vägen till små barn som fosterplaceras så länge att de i praktiken blir ett syskon bland syskon. De borde också få chansen att genom nationell adoption bli familj på riktigt.
Jag vill samla kloka människor i samtliga partier, från höger till vänster, till ett gemensamt och noggrant, men snabbt politiskt arbete. Jag tror och hoppas att det egentligen inte finns någon stor partipolitisk oenighet här, utan att det handlar om att gemensamt kavla upp ärmarna och göra det som är svårt, men viktigt och rätt. Nu är det upp till bevis.
Ulf Kristersson, partiledare (M)
Texten har tidigare publicerats på Ulf Kristerssons Facebooksida
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.