En nationell satsning på vårdplatser krävs

Överläkaren: Sjuksköterskor som arbetar på sjukhus måste få högre löner och bättre arbetsmiljö

Forskning visar att många sjuksköterskor i Sverige upplever tydliga symtom på utmattning sina första tre år i yrket. Efter fem år i yrket har var femte allvarliga planer på att lämna yrket, och en del har redan gjort det, skriver Daniel Molin, docent och överläkare.

DEBATT. Ännu en sommar med sol och värme. Detta år kan vi dessutom glädja oss åt att smittotalen i pandemin minskat kraftigt och att allt fler är vaccinerade. Covid-19 utgör för närvarande inte en stor belastning för våra sjukhus.

Men ändå. Det blir sommar och mitt jobb som läkare går plötsligt ut på att lösa omöjliga situationer, hitta sängplatser och att hålla patienter borta. Liksom så många somrar tidigare. Det verkar också bli värre för varje år som går.

Jag är utbildad för att bota och lindra och även trösta, när det behövs. Inte det här. Det finns få saker jag tycker mer om att göra än att behandla cancerpatienter, undervisa studenter och forska. Men att hantera en sjukvårdssituation där antalet vårdplatser ständigt underskrider antalet patienter som behöver vård, det är nedbrytande.

Sjuka människor ligger i timmar och dagar och väntar på våra akutmottagningar innan de kan få komma till en vårdavdelning. När det blir deras tur hamnar de ofta som utlokaliserade patienter på avdelningar där personalen inte alls är specialiserad på att ta hand om deras åkommor.

Och läkare springer över hela sjukhuset för att ronda dem, i stället för att ta hand om patienter på sin egen avdelning. Det är ineffektivt och slöseri med dyrbar tid.

Ofta utgörs personalen till stor del av inhyrd personal, som inte kan rutiner och inte finns kvar för att följa upp sina patienter. Det är också ineffektivt och dyrt. Men framförallt är det dåligt för patienterna.

Sverige har lägst antal vårdplatser per 100 000 invånare i EU och näst lägst antal intensivvårdsplatser, endast Portugal har färre. Och inte ens de platserna kan vi bemanna. Delvis beror det på en medveten satsning över många år på öppenvård i stället för inneliggande vård, som till stor del varit av godo. Men minskningen av antalet vårdplatser har gått för långt.

Delvis beror det på att regionerna inte tar hand om sina anställda på sjukhusen, i synnerhet sjuksköterskorna. Arbetsmiljön och lönerna för sjuksköterskor på sjukhus är sämre än hos andra arbetsgivare.

Forskningsstudier med fokus på sjuksköterskors arbetssituation i Sverige visar att en betydande andel redan under de tre första åren i yrket upplever tydliga symtom på utmattning, och efter fem år i yrket har så många som var femte sjuksköterska allvarliga planer på att lämna yrket, och en del har redan gjort det.

Vi klarade faktiskt pandemin tack vare alla välutbildade och solidariska medarbetare som sträckte sig till det yttersta. Men i normalläget klarar vi inte en vanlig sommar, eller ens vardagen.

Pandemin har också slitit hårt på personalen och semestrarna är mer behövda än någonsin, samtidigt som vi har en vårdskuld som måste arbetas av.

Vad beror allt detta på? Rikspolitikerna lägger ansvaret på regionerna. Och regionerna har inte råd, då de har en begränsad budget och även måste sköta bland annat kultur och busstrafik. De lägger ansvaret på sjukhusledningarna, som i sin tur fokuserar på att hålla budget och att lugna människor, med samma budskap som upprepas gång på gång: ”Patientsäkerheten är inte hotad.”

Till slut landar ansvaret för att klara situationen hos den enskilde medarbetaren, med etisk stress och risk att medarbetaren slutar som följd.

När inte pandemin gjorde det, vad kan då få detta att bli en nationell politisk fråga? För väljarna är den redan det. Engagemanget hos sjukvårdspersonalen märks exempelvis på Stockholms sjukvårdsupprop, som har över 37 000 följare på sitt Instagramkonto. Lokala sjukvårdsupprop har även startats på andra orter.

Vi behöver:

  • En seriös nationell satsning på fler vårdplatser med en medvetenhet om att det kommer att kosta. Ett rimligt mål kan vara att ligga omkring medel i EU, i stället för i den absoluta botten.
  • Högre löner och bättre arbetsmiljö till sjuksköterskor på sjukhus, vilket samtidigt minskar behovet av dyr hyrpersonal. Det är viktigt att det sker utan att det går ut över andra grupper. En liknande brist på exempelvis läkare skulle få ytterligare katastrofala följder.

För oss som arbetar i den, och för en majoritet av väljarna, är det uppenbart att sjukvården behöver resurser och rimliga arbetsvillkor, inte besparingar, omorganisationer och varsel.

Det här borde vara en av de allra största politiska frågorna på riksnivå. Vad krävs för att den ska bli det? Och vilka politiker vågar på allvar ta upp bollen?


Daniel Molin, docent och överläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.