Jag gick på myten om de svenska skogarna

Stefan Sundström: Det är virkesåkrar vi ser – och klimatkollapsen

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag är uppvuxen med myten om att jag bor i ett land med djupa skogar. Nu har jag börjat förstå att det egentligen är en slags plantage jag sitter i. Granbarkborrar, torrsomrar, skogsbränder och stormar har dukat bord, skriver Stefan Sundström.
Foto: GETTY, Jeanette Andersson
Jag är uppvuxen med myten om att jag bor i ett land med djupa skogar. Nu har jag börjat förstå att det egentligen är en slags plantage jag sitter i. Granbarkborrar, torrsomrar, skogsbränder och stormar har dukat bord, skriver Stefan Sundström.

DEBATT

DEBATT. Jag är uppvuxen med myten om att jag bor i ett land med djupa skogar.

Jag har gillat den tanken, har tittat lite medlidsamt ut på dom tyska åkrarna. Stackars dom, ingen skog.

Men för några år sen var jag i Schwarzwald.

Där såg jag granar som var större än några andra granar jag sett. Stammen på den största var som på en 900-årig ek. Dom hade stått där i hundratals år, överlevt världskrig och sura regn.

Jag visste inte att granar kunde bli så stora.

Ibland, på våren, brukar jag ta en morronfika i en skogsbacke ner mot sjön, det är fint med sjöutsikt. Fågelsången dränker nästan billjuden från stan. Löven på hygget framför mej slår ut och döljer traktorspåren.

Hygget framför börjar sakta beskogas, och som tur är är skogsägaren för denna lilla plätt av jorden helt okunnig om reglerna för skogsvård, (och ekonomiskt väldigt kortsiktig, även ur sitt eget lilla livs perspektiv) så han har inte planterat nya granplantor, utan det som vill växa här växer.

Och då blir det mest björk och asp. En och annan gran. Hassel och havtorn. Kan bli riktigt fint om några år.

Granarna på andra sidan hygget ägs av nån mer ekonomiskt rationell. Alla är exakt lika gamla, lika höga. Snart kommer dom skördas, nya exakt lika gamla små granskott kommer att sättas ut i rader.

Jag har börjat förstå att det egentligen är en slags plantage jag sitter i.

Jag fick veta i skolan att vårt välstånd byggdes av skogen och malmen. Och det stämde ju.

Frugan, som är uppvuxen i Norrbottens inland, fick följa sina mostrar i skogen när hon var liten och handspruta björkslyet på hyggena med hormoslyr. Det var ett extraknäck som folk i trakten kunde ta.

Om man inte håller efter naturen blir det en salig, rörig blandning av både löv och barr. Det var barrträd man ville ha, därför sprutades hormoslyr.

Som på amerikanska kallas Agent Orange. Ni vet, det man använde i Vietnam.

Sen kom man ju på att folk fick cancer av det, en direktör drack hormoslyr i tv för att övertyga folk att det var ofarligt, men det hjälpte inte. En slagkraftig miljöopinion lyckades få skiten förbjuden. Och det blev förbjudet med kalhyggen.

Eller, det blev det inte egentligen.

Man började spara några stackars träd på varje kalhygge, döpte om kalhygget till föryngringsytor.

Skogsindustrin behöver nu nya argument för sina kalhyggen och plantager, nu när inte sysselsättning och bidrag till BNP håller längre.

Så nu har man börjat använda ”klimatet” som nytt argument för monokulturerna och virkesåkrarna. Vi ska blanda grön skog i tanken, så vi kan köra. Mot klimatkollapsen.

För jag behöver väl inte berätta om hur lite tid vi har på oss att få ner koldioxidutsläppen i atmosfären? Det handlar om år, inte decennier. Ett träd som fälls och blir biobränsle har vuxit i flera decennier, och det tar lika lång tid att få ett lika stort träd igen.

Och det är tid vi inte har.

Jag behöver kanske inte heller berätta om att mångfalden av svampar och bakterier utplånas när man avverkar skog på skogsindustrins rationella och moderna sätt? Och tar ännu längre tid på sej att komma igen.

Och det är just symbiosen mellan träd, bakterier och svampar (och betande djur) som är den stora kolinlagringsmaskinen i skogen.

Och när sen monokulturen av gran eller tall konfronteras med den accelererande klimatkollapsen, är motståndskraften minimerad. Just utav att det inte längre finns biologisk mångfald i skogen.

Granbarkborrar, torrsomrar, skogsbränder och stormar har dukat bord.

Här skakas kolsyran i flaskan tills korken åker ur, här vaskas den sista skumpaskvätten.


Stefan Sundström, artist och medlem i Svenska Naturskyddsföreningen


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publicerad:

LÄS VIDARE