Jag är en del av problemet
Debattören: Vi måste fokusera på den enorma majoritet som aldrig behövt förändra sig
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2017-11-22 | Publicerad 2017-11-09
456 skådespelare berättar i Svenska dagbladet de mest fruktansvärda vittnesmålen om sexuella övergrepp från några av Sveriges främsta skådespelare. Och jag antar att din reaktion var lika kräkfärdig som min. Vilka är dessa förövare som vi uppenbarligen alla sett på film, men aldrig sett som våldsverkare. Ge oss namnet, hjälp oss kölhala dem offentligt! Så varför förblir alla anonyma? För att träden inte ska skymma skogen.
För detta problem 456 skådespelare lyfter är inte knutet till personer. Det är främst knutet till oss, som män. Till mig. Som man.
Det är åtminstone så jag tolkar de 456 skådespelarnas bidrag. De ger #metoo-debatten nytt, kraftfullt bränsle, men låter det inte fastna hos någon enskild, känd skådespelare. De låter inte problemet förminskas till att handla om en genial regissörs gatlopp. För det stora problemet är inte dessa mäns skuld, utan vad som händer sedan.
För några veckor sedan skrev kulturskribenten Maria Schottenius i DN att hon och alla hennes kvinnliga kollegor upplevde problemen med sexism och övergrepp på Aftonbladet redan för fyrtio år sedan. Hon kunde anmält då, kanske fått upprättelse i något enskilt fall, men hade något ändrats? På riktigt? Antagligen inte. För problemet är inte några enskilda. Det som är så unikt med #MeToo är att det för första gången synliggjort att detta inte är ett individproblem. Att vi för första gången fått en unik möjlighet att se och ta itu med kärnan: en strukturellt märklig kvinnosyn bland män.
Alltså även jag. Min syn. Min självbild.
För jag är bidragande, genom att jag bara är man, genom att jag inte bryter strukturer. Jag tillhör ett släkte – mannens – som har mer av nästan alla stora privilegier i samhället: makt, pengar och respekt. Vi är satta på piedestal, men har dålig kontroll på våra egna känslor. När vi blir ledsna, är vi fostrade att stänga av och hellre slåss än gråta. Våra vänskapsrelationer handlar mer om hobbys och intressen än att dela problem och känslor. Och när vi blir äldre blir vi ensamma, eftersom vi inte lärt oss hur vi ska behålla våra relationer.
Gör allt detta oss män till våldtäktsmän? Knappast. Men här finns en struktur som gör oss till jämförelsevis sämre människor. Som ändå har kvar våra privilegier och som skapar en helt bisarr situation.
Jag förstår att jag är en del av det. Att jag behöver vara en del av att bryta det här, öppna mig och prata mer om det.
Jag har gjort det några gånger genom att delta i konceptet “killmiddag”. Där man i hemmamiljö träffar nya eller gamla vänner och får ett underlag att diskutera vänskap, relationer, sex. Jag trodde att det skulle vara det töntigaste jag gjort. Men märkte snart hur starkt det blev. Hur snabbt vi kom på djupet, hur befriande det var. För det är nästan uteslutande män som våldtar och misshandlar, men 70 procent av de som tar livet av sig är också män. Och har du läst ända hit och mest väntat på att jag ska ta upp att den kända radioprofil som utreds för sexuella övergrepp är KVINNA? Ja, då är också du en del av problemet.
För poängen här är inte att fokusera på de enstaka procent som avviker, utan på den enorma majoritet som aldrig behövt förändra sig.
Emanuel Karlsten, fristående journalist och rådgivare
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.