Vi unga drabbas av fördomar i coronatider
Ellen, 16: Majoriteten av oss har annat för oss än att arrangera ”coronafester”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-05-19
DEBATT. Jag ett djupt andetag och håller andan. Fast besluten om att inte andas in viruset tar jag stora kliv mot ytterdörren. Bara några meter kvar nu. Som om jag vore allergisk mot äldre tar jag en lång omväg för att undvika en pensionär, trots att det där djupa andetaget för länge sedan börjat ta slut.
Jag är nämligen helt övertygad om att jag hellre skulle svimma av syrebrist än gå nära honom. Hans blick skulle ha varit full av rädsla och alla andra människors sjudande oro skulle ha kokat över till ett skum av hat om jag ens närmade mig gubben. “Gud vad ungdomar är respektlösa”, tänker de.
Matkassarna till mina morföräldrar känns tyngre än någonsin när jag i dörröppningen ser tillbaka på de hundratals människor som med två meters avstånd cirkulerar kring varandra i matbutiken. Tänk om de skulle förstå hur mycket ungdomar faktiskt bidrar till att minska smittspridningen.
Jag ställer matkassarna framför mig och backar två meter innan morfars händer fattar grepp om dem och han tackar för sig. Trots att vi ungdomar generellt hjälper till med handling, följer folkhälsomyndighetens råd och ger upp vår student möts vi av fördomar.
Fördomar som säger att vi smittar ned äldre med flit, festar och vägrar anpassa oss sig till samhällets nya regler. Fördomar som vi inte förtjänar. Varför har de då uppstått och hur hanterar vi krisen egentligen?
På samma sätt som nyinflyttade sägs öka kriminaliteten då några få begår brott, anklagas alla ungdomar vilja smitta ned äldre för att vissa agerar ansvarslöst och hostar på dem. “Enligt kommunen har ungdomar gjort det här till en grej,” skriver P4 Malmöhus angående de ungdomar som spottar, hostar och med flit smittar ned äldre.
Att använda ordet ungdomar i uttrycket är därför att generalisera och mynnar ut i fördomar som inte bara drabbar de ansvariga för handlingen, utan än mer oss som inte förtjänar dem.
Samma sorts fördomar utvecklades inte mot vuxna. Medan alla låste in sig, tvättade händerna och tog avstånd från varann passade lokalpolitikern Urban Persson på att slicka ett räcke till en rulltrappa, allt för att få corona med argumentet “Stockholm är ändå påväg mot flockimmunitet…”
Det argumentet skulle nog inte fungera på alla de människor som i denna stund ligger på intensiven och kämpar för sina liv, kanske på grund av de ansvarslösa handlingarna. Trots det ser jag en större rädsla för oss ungdomar än vuxna vid smittspridning, fördomar som börjat blomma från stjälken av normernas tidigare förakt mot minderåriga.
Krisen har påverkat oss ungdomar mycket, men den har inte gjort oss alla till hänsynslösa smittspridare. Tro mig, majoriteten av oss unga har annat för oss än att arrangera så kallade ”coronafester” och ta löprundor med syftet att hosta på äldre.
Krisens påverkan är tydlig vid en titt på ungdomens sociala liv och den etik vi i nuläget besitter. Många umgås fortfarande med sina vänner, men under förändrade omständigheter. Exempelvis ersätter många att fika på caféer med att äta picknick utomhus om de inte ses genom mobilen och sociala medier.
På så sätt har det sociala livet inte stannat upp, bara likt en kameleont intagit andra former.
För de flesta ungdomar är samhällskrisen något nytt och ovanligt, vilket gör att många inte vet hur de ska reagera eller minst lika viktigt, agera. Smittan har skakat om stora delar av våra liv, då många har anhöriga som insjuknat eller till och med avlidit av den.
I samband med den stora rädsla och oro som skapats har ungdomarnas tankesätt förändrats. Färre tar saker för givet och fler är samarbetsvilliga för att bidra till att lösa krisen. Men trots det får vi inget tack, endast en hård örfil vars blåmärke kommer att påverka hur vi i framtiden hanterar liknande kriser.
Slutligen är det med en lätt suck jag försöker knäppa den sista knappen på min systers balklänning. En klänning som egentligen skulle ha dansat runt Grand Hotells vackra lokaler men istället får nöja sig med vårat ostädade vardagsrum.
Det är dags att lägga vårt fokus på att hylla de ansvarsfulla handlingar som görs, istället för att beklaga oss över de ansvarslösa. För under krisens begränsningar har vi alla något gemensamt. Vi alla kan luta oss ut genom fönstret, känna den vår ljumma luften mot våra rastlösa kroppar och med en dos blandad av längtan och saknad tänka oss; Vad vore inte en bal på slottet?
Ellen Lind, 16 år
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.