EU har förlorat till Kina och USA

Cecilia Malmström: Underminerar långsiktig konkurrenskraft och strategisk position

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-12-02

Vi har förlorat det teknologiska ledarskapet till Kina och USA. Vi ligger efter i forskning och innovation. Det underminerar både vår långsiktiga konkurrenskraft, men också vår strategiska position, skriver Cecilia Malmström, utgående EU-kommissionär med ansvar för handel (L).

DEBATT. I dag tar Ursula von der Leyen vid som ny ordförande för EU-kommissionen. Tillsammans med sitt lag av kommissionärer är hon ansvarig för EU:s exekutiva gren de kommande fem åren. När von der Leyen presenterade sin kommission för några månader sedan, kallade hon den ”geopolitisk”.

Det är delvis en anspelning på utgående ordförande Junckers ”politiska kommission”. Men det är också en tydlig signal om vari EU:s utmaningar ligger, och därmed var kommissionens fokus kommer ligga under mandatperioden.

EU växte fram under efterkrigstiden. För de första medlemsländerna handlade samarbetet om fred och samarbete, om att balansera makt mellan länderna på kontinenten, främst Tyskland och Frankrike.

Men det europeiska projektet låg även i USA:s intresse, tätt kopplat till inrättandet av NATO. Ett allierat, demokratiskt och marknadsekonomiskt Västeuropa utgjorde en militär, kulturell och ekonomisk buffertzon mellan Atlanten och det sovjetiska imperiet.

EU i sin tur fick kura upp sig under det amerikanska säkerhetsparaplyet, som garanterade skydd mot hotet bakom järnridån. Tillsammans byggde Europa och USA upp en ordning med straka internationella organisationer.

När muren föll tog USA en aktiv roll i EU:s östra utvidgning. Det låg återigen i både Västeuropas och USA:s geopolitiska intresse att fånga upp dessa nyblivna fria stater inom både EU och NATO, innan Ryssland samlat kraft att göra detsamma.

På så vis har EU alltid varit ett geopolitiskt projekt. Frågan i dag är om EU har förmågan att vara en självständig geopolitisk aktör.

Frågan har aktualiserats av att USA:s och EU:s intressen inte längre tycks lika tätt sammanflätade som förr. Sprickorna i den transatlantiska länken är tydliga. Europeiskt stål och aluminium beläggs med amerikanska importtullar, eftersom de anses underminera amerikansk nationell säkerhet.

Med samma motivering hotar man med biltullar. Den amerikanska presidenten har sagt att EU skapades för att dra nytta av USA och att EU är en fiende inom handelspolitiken. Den amerikanska ambassadören till EU har sagt att han ser det som sitt uppdrag att förstöra unionen.

Precis när USA:s strategiska intressen började divergera från EU:s är svårt att säga. Glidningen började redan innan nuvarande administration. Men förslitningen från vår viktigaste partner och allierade sker nu allt hastigare, till tonerna av illa informerade och olyckligt formulerade tweets.

Detta får stora konsekvenser för EU. Iranavtalet är ett exempel. Inte nog med att USA valde att dra sig ur ett avtal som krävt mycket diplomatiskt kapital för att få på plats. Man drog sig inte heller för att använda sitt ägandeskap av infrastrukturen för internationella betalningar (SWIFT) samt dollarns starka roll som valuta för dessa transaktioner, för att döda avtalet även för resterande parter.

Så länge EU:s och USA:s intressen överensstämde någorlunda, var det givetvis inget problem att vara beroende av amerikansk teknologi för internationella betalningar. Men Iranavtalets öde visar hur begränsad EU:s strategiska autonomi är när våra intressen går isär.

Detta sker i en tid när EU och USA borde hålla ihop mer än på länge. Efter tre decennier av ensam maktställning i världen, utmanas USA i dag av ett revanschistiskt Kina.

Detta Kina orsakar huvudbry i även Europa. Europeiska företag diskrimineras kraftigt på den kinesiska marknaden, och tvingas lämna ifrån sig patent och teknologi. I Europa går kinesiska företag med varierande koppling till kommunistpartiet och lägger överbud på våra ledande företag och vår kritiska infrastruktur, och underbud på vår upphandlingsmarknad. Dessa bud styrs inte alltid av rent affärsmässiga skäl. Ofta ligger strategiska mål bakom.

Kina försöker splittra de europeiska staterna och vi har inte verktygen att hålla emot. På så vis blandar USA och Kina blandar friskt ekonomisk politik med bredare geopolitiska mål. EU är både institutionellt och materiellt begränsat att handla på samma sätt.

Vi har förlorat det teknologiska ledarskapet till Kina och USA. Vi har inget motsvarande SWIFT att lägga som bricka i det globala spelet. Vi ligger efter i forskning och innovation. Det underminerar både vår långsiktiga konkurrenskraft, men också vår strategiska position. Vi riskerar en situation där vi blir beroende av andra länders teknologi, utan att de är beroende av vår.

Institutionellt speglar EU den verklighet samarbetet har vuxit fram ur. I handelspolitiken talar vi med en röst. Men EU är samtidigt ett lapptäcke av säkerhetspolitik och utrikespolitik. Vissa medlemsländer är med i NATO, andra inte. En tredje är förvisso med, men kallar samtidigt samarbetet hjärndött.

Där som beslut fattas med kvalificerad majoritet inom handelspolitiken, kan enskilda länder lägga in sitt veto inom EU:s samlade utrikespolitik. Det gäller till och med fördömande av brott mot mänskliga rättigheter, vilket ofta leder till urvattnade uttalanden från EU.

Det gör att vi är en stark global aktör inom handel, men fragmenterade i vår samlade utrikespolitik. Den fragmenteringen har fungerat hyfsat i en värld styrd av regler. I den värld som nu framträder, där makt går före rätt, klarar vi oss mindre bra.

Under stora delar av efterkrigstiden har en stark transatlantisk länk tillåtit EU att vara ett relativt inåtblickande projekt, med fokus på relationerna mellan länderna inom unionen. Denna tid verkar gå mot sitt slut. EU står nu inför uppgiften att fokusera på relationerna med resten av världen, och orientera sig i en multipolär ordning samtidigt som vi dras med interna spänningar.

Denna nya världsordning kommer påverka allt från europeisk handelspolitik, industripolitik, energipolitik och konkurrenspolitik. Balansgången för EU blir att göra detta, samtidigt som vi håller kvar vid de principer som gjort vår kontinent relativt fri och rik. Det krävs om inte annat för att på ett trovärdigt sätt stå upp för samma principer på andra håll i världen.

Att en ny kommission tar vid, innebär också att min tid som EU-kommissionär tar slut efter tio år. Det har varit en fantastisk tid, fylld med framgångar och bakslag, kriser och lösningar. Jag lämnar med varm hand över till den nya kommissionen. De har fem mycket viktiga år framför sig.


Cecilia Malmström, utgående EU-kommissionär med ansvar för handel (L)


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Läs fler artiklar i ämnet här

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.