Ensam är inte stark – bredda rutavdraget

Debattörerna: Sällskap behövs för att hjälpa alla ensamma att leva, inte bara överleva

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2017-07-04

Anhörigas insatser värderas i dag till 80 miljarder kronor per år enligt en undersökning av SPF. Vi har helt enkelt fått ta över omsorgen om våra äldre närstående, skriver debattörerna.

DEBATT. Innan 2009 hade vi en högst begränsad kunskap om äldrevården i Sverige. Den vi hade kom från vår mamma som arbetat på ett äldreboende under många år. Mamma älskade sitt jobb och var personligt involverad i många människors livsöden. Hon var en älskad mamma, hustru, mormor och en omtyckt kollega.

Men 2009 drabbades hon av en allvarlig sjukdom och blev rullstolsburen. Det var här vi som döttrar på riktigt kom i kontakt med vården. Det finns flera utmaningar inom vården, men vi kommer här fokusera på vården i form av den som bedrivs i hemmet.

Mamma klarade inte längre av att lämna sin lägenhet själv, en situation som många äldre människor lider av. Hon blev beroende av hemtjänsten både när det gällde det praktiska som städ, tvätt och på- och avklädning, men även det sociala i form av promenader och något så banalt som mänsklig kontakt.

Och i det senare brister vården så till den milda grad. Vi upptäckte brutalt tidigt att hemtjänsten hjälpte mamma att överleva, men frågan återstod – vem skulle hjälpa henna att leva?

Enligt en undersökning gjord av Almega och SPF Seniorerna finns en stor efterfrågan på omsorgstjänster, och bland dem något så enkelt men viktigt som sällskap. I en tid då 25 procent av platserna på Sveriges äldreboenden har försvunnit och en tid då biståndsbedömarna på landets kommuner mäter insatsen i antal minuter det tar för den äldre att gå på toaletten så behöver vi tänka nytt.

Anhörigas insatser värderas i dag till 80 miljarder kronor per år enligt en undersökning av SPF. Vi har helt enkelt fått ta över omsorgen om våra äldre närstående.

Och nu menar vi inte omsorg i form av att åka och hälsa på, utan vi menar omsorg i form av att ta emot telefonsamtal från en ensam och orolig mamma, att ta ledigt från jobbet för att följa med till läkaren, att spendera en dag till att avboka telefonabonnemang, tvättmedel och säkerhetsuppdateringar till datorer som inte finns och som beställts av telefonsäljare som verkar ha satt i system att ringa äldre, på gränsen till dementa människor.

Vi menar att omsorg i form av att prata lugnande med sin numera folkskygga mamma om att det gör gott att komma ut en stund i friska luften, att försöka hitta ljuspunkter i livet som gör att mamma vill gå upp ur sängen och påbörja en ny dag, att få mamma att äta något annat än vitt bröd och yoghurt för att hon behöver näring.

Sådan omsorg menar vi. Och den är tung att bära som anhörig, där man är så känslig för varje ord, varje sorgsen blick eller telefonsamtal som osar ensamhet.

I dag kan man få rutavdrag för tjänster såsom hjälp vid promenader, enklare ärenden på bank eller butik, matning och betalning av räkningar. Detta är bra, men tänk om verksamheter som försöker bryta ofrivillig ensamhet bland äldre, även fick erbjuda rutavdrag för tjänsten sällskap.

Sällskap utan krav på någon form av aktivitet. Sällskap i form av öron som lyssnar, en tröstande röst, en mänsklig samvaro som inte är djupt rotad i familjehistoria, blodsband och samveten.

En sorts extra vän som mår bra av att kunna stötta, hjälpa och lyfta en äldre människas längtan efter social gemenskap och känslan av att bli sedd. Vi skulle då kunna lyfta bördan från anhöriga, låta äldre få en mer glädjefylld och social vardag och säkerligen minska på många antidepressiva medel för ensamma äldre.

Vi har ett ordspråk i Sverige som säger att ensam är stark. Men ensam är faktiskt inte alls stark, ensam är bara ensam.

Susanne Sidmalm
Cecilia Sidmalm

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.