Vi ses på stranden – med plufs och rynkor
Debattören: Det är dags att våga vara normal och strunta i hur kroppen ”borde” se ut
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-07-16
DEBATT. ”Bli av med plufsmagen!” skriker löpsedeln åt mig när jag går förbi. Jag nyper mig lite i densamma och tänker ”Jomen, lite hade man väl kunnat bli av med.” Och under två skälvande minuter är jag nära att gå på det. Att gå på myten om vad min kropp borde vara.
Köpa tidningen och sedan leva på kartongbitar och luft emedan jag glatt spatserar Stockholm runt med en flås-app som enda sällskap.
All denna förnekelse av livets goda för att den dagen det är sol i Sverige, säg i dag den 16 juli, kunna vistas på stranden utstyrd i en illasittande bikini utan att... Ja vad då, skämmas?
Det är en gåta att jag, år 2017, fortfarande låter allt runtomkringet tala om för mig hur jag borde se ut. Och framförallt, hur jag borde känna inför min kropp.
Det är ju skit. Detta att vi inte äger våra egna kroppar. Vi är för smala, för tjocka, för breda, för päronformade, för platta, för kurviga. För mycket helt enkelt. Eller rättare sagt, för lite.
För vi får hela tiden omedvetet höra att vi inte duger. I tysta budskap som till synes inget säger men som bara med sitt visuella får oss att känna ångest. Vi är inte där vi borde vara.
Och jag ska berätta en hemlighet för er - vi kommer aldrig att nå dit. För Mammon har så finurligt tänkt ut att när vi väl är där vi tror att vi vill vara, då kommer något nytt som ska hägra framför oss mer ouppnåeligt än fettfri bearnaise.
Först skulle vi vara platta och raka likt tonåriga pojkar. Sedan kom Kardashians med sina assians och plötsligt slet vi oss fördärvade för att bygga upp ett arsle att ställa en bricka på.
Och med nästa trend kommer plattheten tillbaka och vi sliter på nytt för att brickan bara ska halka av våra upparbetade bakdelar. Och så fortsätter det. In i evigheten. Amen.
Min kropp har burit och fött tre barn. Den kommer omöjligtvis att se ut som den gjorde när jag var 20.
Oavsett vad jag gör, för ingenting sitter längre där det en gång satt. Och det är helt ok. Tycker jag, samtidigt som jag bombarderas med ”knepen som får dig att se tjugo år yngre ut.” Spruta in lite nervgift så ska du se att allt löser sig.
För gudförbjude att vi skulle åldras naturligt. 40 är det nya 20 och fan ta dig om din obotoxade panna säger något annat.
Vi har blåvita tänder och hår som inte tillhör oss själva. På huvudet då, för på kroppen är vi slätare än den dagen vi kom till världen täckta med små fina lanugohår. Vi är lena, blanka och mer retuscherade än Madonna på Instagram.
Jag vill träna, jag vill känna mig stark och jag gillar att springa. I min takt.
Inte i den takt som någon ”expert” i en tidningsartikel talar om för mig att jag ska hålla för att maximera plufsförlusten. Så nu säger vi såhär - vi ses på stranden med plufs, bucklor och peach fuzz.
Jag har en före detta svart-bikini med häng i röven och en tvååring virad runt benet. Svik mig inte nu, ty jag vill inte vara ensam om att vara normal!
Malin Karim, frilansjournalist
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.