Nog nu – ni kallar inte min dotter ”horunge”

Malin, mamma: Detta är våra barns vardag – och vad gör vi åt det?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2021-10-09

Varje dag släpper jag in min dotter i en värld som är en motsats till allt som vi föräldrar har jobbat för. En värld där både elever och lärare blir hotade och misshandlade. En värld där man blir kallad för ”jävla horunge”, ”bög”, ”fitta”, ”neger” och ”rasist” helt oprovocerat, skriver Malin Meekatt Birgersson. Flickan på bilden till vänster har inte med texten att göra.

DEBATT. Det är med en klump i magen jag kramar om min 14-åriga dotter på morgonen och säger ”Hej då gumman, ha en bra dag i skolan!”.

Min starka, kloka och omtänksamma dotter. Hon som jag har burit inom mig, uppfostrat och älskar mer än något annat. Tjejen som vi har gett goda värderingar, lärt sig att stå upp för sig själv och för sina kompisar och som vi försökt – och försöker – motivera att kämpa på i skolan och fokusera på sin utbildning.

Henne släpper jag varje dag in i en värld som är en motsats till allt som vi föräldrar har jobbat för. En värld med mobbning. En värld där man blir knuffad och puttad på. Där både elever och lärare blir hotade och misshandlade. En värld där man blir kallad för ”jävla horunge”, ”bög”, ”fitta”, ”neger” och ”rasist” helt oprovocerat.

Det är vardag för henne och det är vardag för hennes kompisar. Våra små älskade barn som nu har blivit ungdomar och där vi föräldrar inte längre har samma insikt och möjlighet att engagera oss och medverka.

Detta är deras vardag – och vad gör vi åt det?

I förrgår kom min dotter hem och berättade att hon blivit kallad för ”jävla horunge” tre gånger. Helt oprovocerat.

”Det var bara på skoj”, var förklaringen från dessa elever. På vilket sätt är det här skoj? Jag frågade henne vad hon hade svarat och hon sa ”Äh, jag tar inte åt mig, jag är van. De håller alltid på så”.

Mammahjärtat går i tusen bitar.

Detta är en skola med stora svårigheter – precis som många andra skolor runt om i landet. En skola där både föräldrar och lärare skriker efter hjälp.

Min dotter hann gå fyra dagar i högstadiet innan det första mejlet kom. En lärare hade blivit sparkad i halsen av en elev. Och dit släpper jag henne – varje dag.

Det är för mig som förälder helt oacceptabelt att detta får pågå. När min dotter svarar ”Äh, jag tar inte åt mig, jag är van. De håller alltid på så” ser jag rött.

Nu får det vara nog. Detta är inte ”på skoj”. Detta är blodigt allvar. Det som pågår i våra skolor strider inte bara emot skolans värdegrund utan i många fall även mot lagen och det är inget skoj alls i det.

Vad lär vi våra barn när vi låter detta fortgå? Kan vi vuxna gå till jobbet, sparka vår chef i ansiktet och kalla våra kollegor för horor? Nej. Då får vi sparken. Och vi polisanmäls och vi får ta konsekvenserna.

Men de ungdomar som tror att de står över alla regler och lagar – vem sätter stopp för dem och vem skyddar våra barn?

Skolan är en plats för utbildning. Vi har massor av jätteduktiga och engagerade lärare i vårt land som varje dag kämpar med att få vara just det – lärare.

De är inte poliser, ordningsvakter, psykologer eller socialarbetare. De är lärare.

Deras arbete går ut på att hjälpa våra barn att få en utbildning och en framtid. Och våra barns uppgift är att gå till skolan, engagera sig, lyssna, våga fråga och kämpa – för sin framtid.

Det ska inte handla om överlevnad. Om att hålla sig undan, gömma sig eller att bita ihop när man blir kallad för fitta eller bli mordhotad mitt under en lektion. Jag accepterar inte det. Nu får det vara nog.

Det är så lätt att säga ”var är föräldrarna till dessa ungar då?”.

Och ja, i första hand handlar detta absolut om ett föräldraansvar. Det är varje förälders ansvar att förbereda sina barn på bästa sätt. Lära dem rätt från fel, sätta gränser, vara tydlig och våga vara förälder.

Men när inte det räcker då? Och när man av olika anledningar misslyckas eller inte har de förutsättningar som krävs? När man som förälder kanske stångat sig blodig i flera år för att försöka få rätt hjälp och förutsättningar men inte lyckats – vad händer då?

Ska vi bara luta oss tillbaka, klappa oss själva på axeln och säga ”Det är i alla fall inte mitt barn”?

Det spelar faktiskt ingen roll ur vilken samhällsgrupp dessa barn kommer eller vilken bakgrund de har. Det är de här barnen som går i skolan i dag som är vår framtid.

Våra framtida lärare, undersköterskor, chefer, politiker och vårdare. De är de som ska styra det här landet och ta hand om oss när vi är gamla. Ska vi bara ge upp eller ska vi kämpa för dem? Kom igen nu!

Det är en helt annan värld i dag i skolan än när jag gick i högstadiet. Samhället har förändrats drastiskt och det kräver såklart helt andra insatser och vi måste kräva det.

Vi måste kräva att skolledningen och våra politiker gör allt i sin makt för att både skydda våra barn och för att hjälpa dem att klara av sin skolgång och lämna grundskolan med godkända betyg. Vår skolledning och våra politiker måste också göra allt i sin makt för att skydda våra lärare och sätta in de resurser som krävs så att vi inte fortsätter tappa duktiga lärare i våra skolor.

Elever i min dotters klass som klarat av mellanstadiet med bra betyg sitter i dag med underkänt i flera och ibland nästan samtliga ämnen. Efter mindre än tre terminer på en ny skola.

Det är katastrof! Det är vår framtid. Så här får det inte vara.

Inget barn ska behöva vara hemma månader ifrån skolan för att de inte vågar gå dit. Inget barn ska tappa alla sina betyg på ett par terminer.

Inget barn ska bli kallad för horunge i skolan. Detta är en arbetsplats och det finns regler, värderingar och lagar och dessa måste följas. Klarar man inte att följa det – ska man inte vara där.

Jag får höra att jag ska göra en kränkningsanmälan. Men jag är inte kränkt. Jag är förbannad. Och jag är besviken! Jag kommer inte släppa det här.

Jag kommer stå upp för mina barn, deras kompisar och för deras rättigheter och för vår framtid. Jag kommer göra allt som krävs och allt jag kan för att få till en förändring i våra skolor. Detta är inte på skoj. Jag kommer aldrig att acceptera ursäkter och bortförklaringar. Aldrig.


Malin Meekatt Birgersson, författare och mamma


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.