Har sett många av mitt folk dö av klimatkrisen

24-åring: Rika länder måste betala sin klimatskuld

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2022-08-22 | Publicerad 2022-08-21

Klimatkrisen är – från en ung persons perspektiv – skrämmande, och det borde den faktiskt vara för alla. Men för mig betyder den att jag inte har någon framtid. Vi behöver konstant hitta sätt att överleva extrema väderförhållanden – torka, översvämningar, värmeböljor – och detta varje dag, skriver Jakapita Kandanga, 24 år från Namibia. På bilden till vänster syns en far hjälpa sin undernärda son gå i norra Kenya 12 maj 2022. FN säger att torkan i området är en allvarlig humanitär nödsituation skapad av klimatkrisen.

Del 15 i debattserien #viktigasteklimatrösterna där forskare skriver om hur klimatpolitiken skulle se ut om forskningen fick bestämma – och partipolitiskt obundna unga skriver om hur de upplever klimatkrisen och klimatpolitiken.

Jag är bara 24 år. Och det var inte förrän jag var tonåring som jag började förstå vad klimatkrisen är och vilka som verkligen ligger bakom orsakerna till klimatkrisen.

Jag bor i Namibia. Och som många från det globala syd har jag lidit och sett många av mitt folk lida och dö från konsekvenserna av klimatkrisen.

Jag har sett mina jämåriga hoppa av skolan på grund av att deras familjer förlorat boskap till torka. Jag har sett familjer förlora sina hem och sina tillhörigheter.

Fattigdom och sociala problem sprungna ur följderna av klimatkrisen har krävt unga människors liv och berövat oss en framtid. Fler och fler människor blir utkastade från sina hem och samhällen och många lider bara för att få tillgång till basala förnödenheter som vatten – vilket är en mänsklig rättighet.

Så klimatkrisen är inte något som vi hör om på tv eller radio utan för de flesta av oss är klimatkrisen en verklighet som vi vaknar upp till varenda dag.

Klimatkrisen är – från en ung persons perspektiv – skrämmande, och det borde den faktiskt vara för alla. Men för mig betyder den att jag inte har någon framtid. Vi behöver konstant hitta sätt att överleva extrema väderförhållanden – torka, översvämningar, värmeböljor – och detta varje dag.

Som unga personer blir vi inte klimataktivister för att vi vill utan för att vi konstant behöver kämpa för något som borde ha varit vår födslorätt. Det är alltid något som vi behöver protestera mot, det är en del av våra liv.

Och visst klimatkrisen är överallt – men påverkar den verkligen alla lika mycket? Det är inga nyheter att länderna i det globala syd är de som bidragit minst till utsläppen av växthusgaser samtidigt som vi är de som har svårast att anpassa oss till klimatkrisen.

I över ett årtionde har rika nationer misslyckats med att leverera de internationella klimatfinanser som de lovat oss. Det här är inte hjälp som de borde behöva ge oss – utan en skuld som de är skyldiga oss för den miljömässiga död och förstörelse som de har skapat och som måste betalas till fullo.

Det här betyder bara att de länder som är initialt ansvariga för klimatkrisen borde ta ansvar för sina handlingar och betala oss vår beskärda del.

Men medan företagens girighet och passiviteten hos regeringarna i det globala nord är det som orsakar klimatförändringarna så slutar inte gapet mellan rika och fattiga – mellan de som bidrar till klimatkrisen och de som inte gör det – där.

Livet är korruption. Politiker ger oljebolag egendom i utbyte mot löften om välstånd och jobb för lokalt boende som redan har det svårt ekonomiskt på grund av klimatkrisen.

Våra samhällen blir lurade. Medan jobben oljebolagen talade om aldrig faktiskt dyker upp så gör de negativa effekterna av förorening och miljömässig degradering alltid det. Och så fortsätter den onda cirkeln.

Trots att klimatkrisen är ett globalt problem som kräver global handling så är det också en kris med ojämlikheter – ett faktum som det återkommande bortses ifrån. Klimatkrisen är överallt men den påverkar inte alla likadant.

Fokus i all klimatförhandling borde ligga på de människor vars liv just nu är mest påverkade av klimatkrisen. Men allt för länge har dessa människor fått stå vid sidlinjen och deras rop på handling blivit förbigånget av mäktiga internationella ledare.

Men att stänga ute rösterna från de som är mest påverkade av klimatkrisen förstärker inte bara underliggande mönster av global orättvisa – det försvagar också folkets makt att hålla regeringar ansvariga och kräva att de levererar de resultat som krävs för de olika nationerna.

Vi måste alla inse att för att vinna mot klimatkrisen så måste vi jobba tillsammans som ett kollektiv. Och det inkluderar världsledare och de som är mest påverkade av klimatkrisen.

För klimatkrisen är skapad av människan och alltså är det bara människan som kan hindra den.


Jakapita Kandanga, 24 år från Namibia, klimaträttviseaktivist i Fridays for future most affected peoples and areas, FFFMAPA


Aftonbladet kom i kontakt med aktivisten Jakapita Kanjanga från Namibia genom Afrikagrupperna som bjöd in henne till klimatkonferensen Stockholm 50+ där hon också höll ett tal på manifestationen.


Översättning: Virve Ivarsson


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Följ ämnen