Nej, ta i hand ger dig inte bättre kvinnosyn
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-04-22 | Publicerad 2016-04-21
Tio muslimska kvinnor: Yasri Khan har rätt att värna sin integritet och definiera sina gränser
DEBATT. Återigen debatteras det om rätten att själv få bestämma hur man hälsar. Ännu en gång tillskrivs svenska muslimer negativa värderingar trots att deras prestationer tyder på raka motsatsen. Man kan tycka att vi borde ha kommit längre men då Yasri Khan, kandidat till Miljöpartiets partistyrelse, kritiserats hårt och tvingats lämna sina uppdrag så är det uppenbart att så inte är fallet.
Det känns tröttsamt att debatten än en gång fastnar på denna nivå. Att det inte är självklart att man har rätt att värna sin integritet och definiera sina egna gränser. Det borde vara en självklarhet att vi idag kan hälsa på olika sätt än den i Sverige traditionella handskakningen.
Det är viktigt att vara normkritisk och förstå att det finns sätt att agera utanför normen utan att det för den delen behöver komma med negativa värderingar eller som i det här fallet, en dålig kvinnosyn. Det är viktigt att varje individ har tolkningsföreträde för ens egna handlingar, och att inte bli påtvingad eller tillskriven åsikter baserat på andras fördomar och felaktiga slutsatser.
Att vissa misstolkar Yasris agerande som nedvärderande av kvinnor är inget han bör hållas till svars för eller ta ansvar för. Han ansvarar för sina egna värderingar och bör därför också få definiera dem själv.
För många av oss är det självklart att hälsa på olika sätt i olika sammanhang.
Som kvinnor är rätten till den egna kroppen och integriteten och kampen för detta en del av vår vardag, en kamp vi delar med kvinnor från alla läger oavsett religion, bakgrund, nationalitet etcetera.
Rätten att värna sin integritet och att välja hur mycket och när man blir fysiskt berörd är för oss självklar och gäller alla, oavsett kön. Vårt samhälle bygger inte på fysisk beröring, det bygger på respekt och tolerans och ett välkomnande av mångfald. Något vi inte kompromissar med är däremot jämställdhet och jämlikhet och vår rätt att som kvinnor ta plats på lika villkor.
Att reducera detta arbete till att endast handla om att ta i hand är bekymmersamt. Många är de män i Sverige som tar i hand men ger oss lägre lön och sämre villkor.
För oss som känner och har arbetat med Yasri i den muslimska fredsrörelsen, Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa (SMFR), under många år är påståendet om att hans kvinnosyn på något sätt skulle vara problematiskt näst intill skrattretande. Om det inte vore för att vi vet hur klimatet i samhället är i dag och hur snabbt sådana påståenden blir till sanning och startar drev där hat och hot inte sällan är en del av det.
I ett samhälle som ofta problematiserar, osynliggör, marginaliserar och dumförklarar oss kvinnor just för att vi är muslimska kvinnor, har Yasri aktivt och medvetet varit en viktig del i arbetet för att stärka och lyfta fram muslimska kvinnor. Som en central ledare inom SMFR har han varit mycket noga med att kvinnor såväl som män ska finnas och delta på alla positioner.
Dessa värderingar visar sig tydligt i att SMFR är en organisation som har och har haft kvinnor på alla ledande poster och där kvinnor dominerar i antal förtroendevalda i organisationen. Tydligare än så blir det inte.
Till detta kommer att organisationen ständigt lyfter och problematiserar frågor om muslimska kvinnors brist på trygghet och säkerhet. Där ökad makt, synlighet och inflytande för muslimska kvinnor lyfts som några av lösningarna på de många utmaningar vi möter. Det är därför vi är engagerade i den muslimska fredsrörelsen.
I ett demokratiskt samhälle behöver det skapas förutsättningar så att alla kan delta och ta ansvar för det samhälle de är en del av. Vi är djupt oroade över hur debatten kommer påverka alla de tusentals muslimer som i dag känner en frustration och en vilja att vara med och påverka och förbättra det svenska samhället.
Signalerna som vi just nu fångar upp visar att många unga muslimer känner en uppgivenhet över att engagera sig i samhället. Ett problem som inte bara leder till en urholkad demokrati utan också till en känsla av vanmakt som i kombination med rasism och utanförskap är starkt oroande.
När politiken så tydligt de senaste dagarna signalerar att det inte finns samma förutsättningar för praktiserande muslimer blir det allt svårare att inge framtidshopp.
Vi förlorar mycket på att förminska arbetet om jämlikhet och respektfullt bemötande till en ovärdig diskussion om huruvida fysisk beröring är ett krav för ett jämlikt bemötande.
Är det ett segregerat samhälle vi vill ha, ett samhälle präglat av enfald i organisationer och politik?
Eller vill vi ha ett normkritiskt och öppet samhälle där människor bedöms för deras prestationer och värderingar och där olikheter ses som en tillgång och styrka?
Shaimaa Abdelhady, förbundssekreterare, SMFR
Anna Waara, tidigare förbundsordförande och medlem i SMFR Senaten
Aya Zemzem, vice förbundsordförande, SMFR
Sara Younes, förbundsstyrelseledamot och ordförande för SMFR Region Väst
Boudour Al Hashmi, förbundsstyrelseledamot och ordförande för SMFR Region Stockholm
Jamila Ali, ordförande för SMFR Angered
Tuba Tezcan, ordförande för SMFR Södra Stockholm
Hamdi Abdulkadir Osman, ordförande för SMFR Västra Göteborg
Khouloud Ahmed Atta, ordförande för SMFR Östra Göteborg
Zahra Osman, ordförande för SMFR Dalarna
Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.