Regeringens skolpolitik är en olöslig ekvation
Debattören: Går inte att tumma på kvaliteten och hoppas på en positiv utveckling
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-03-14
Svenska elevers förbättrade resultat i matematik i den senaste Pisa-undersökningen var ett glädjebesked. Men hur kan vi se till att den positiva trenden fortsätter om det samtidigt tummas på undervisningens kvalitet? Det är en ekvation som inte går ihop.
Förutom Albert Einsteins födelsedag, firas i dag den 14 mars Pi-dagen för att uppmärksamma det magiska talet 3,14 som följs av ett oändligt antal decimaler. Dagen kallas numera även den internationella matematikdagen för att synliggöra matematiken och dess betydelse i samhället.
Framför allt ger den ett tillfälle att hylla alla de lärare som dagligen gör sitt yttersta för att väcka elevernas intresse och inspirera dem att lära sig mer.
Utan lärare är det svårt att lära sig. Utan lärare blir det inga matematiker, rymdforskare, ekonomer eller ingenjörer. Faktum är att i elevers beskrivningar av avgörande faktorer för egna framgångar i matematik, nämns lärarna som den absolut viktigaste.
Därför är det oerhört bekymmersamt att så många elever i dag saknar en legitimerad lärare i klassrummet. Det finns kommuner där inte ens hälften av alla som undervisar i matematik i grundskolan är behöriga och legitimerade i ämnet.
Och värre kan det bli om man ska tro Universitetskanslersämbetets UKÄs siffror från förra året. Den framtida lärarbristen ser nämligen ut att bli störst i matematik på högstadiet.
Regeringens reformer på skolområdet har sällan tagit hänsyn till att lärare inte växer på träd och att kvalitet ska värnas framför kvantitet. Det behövs ingen Einstein för att räkna ut att den utökade timplanen i matematik skulle leda till en ökad arbetsbörda hos de redan yrkesverksamma.
Detta kombinerat med det kärva ekonomiska läget i kommunerna, med ett finansieringsgap på hela 90 miljarder, är en cocktail som rimmar illa med regeringens vackra ord om att öka läraryrkets attraktivitet.
Nedskärningarna som nu görs i skolan drabbar lärarna hårt och de som får lida i slutänden är eleverna. De utlovade extra miljarderna till kommunerna från den otippade konstellationen M, KD, V och SD är en klen tröst i sammanhanget, i synnerhet när satsningen delvis finansieras genom att ta bort öronmärkta pengar från skolan.
Att då påstå att pengarna möter behoven i skolorna är ett allvarligt tecken på politisk dyskalkyli, om inte ren och skär bluffpoker.
Nu när vi äntligen lyckats vända de katastrofala PISA-resultaten är det oerhört viktigt att vi inte slår oss till ro och tror att den positiva utvecklingen fortsätter av sig självt. Framför allt när PISA-resultaten också visade att klyftorna mellan olika elevers kunskaper fortsätter att vara ett allvarligt problem.
Att tumma på undervisningens kvalitet och samtidigt hoppas på en fortsatt positiv utveckling av kunskapsresultaten, är helt enkelt en olöslig ekvation.
Frågan är om regeringen har viljan och förmågan att ändra på någon viktig variabel. Vi vet sedan några decennier tillbaka att kommunerna inte är särskilt mycket att räkna med.
Därför är det viktigaste för den svenska skolan att få till en nationell finansiering som säkrar resurser till undervisning och specialpedagogiska insatser. Resurserna måste vara tillräckliga och rättvisa vilket innebär att de i större utsträckning måste knytas till undervisningen och fördelas på ett mer behovsinriktat sätt. Detta har kommunerna inte klarat sedan de fick
ansvaret för skolans resurser. Det är hög tid för staten att ta det ansvaret.
Få drömmer om att bli lärare för att bli skolans tusenkonstnär, handleda obehöriga kollegor eller för att skriva åtgärdsplaner. För att vi ska kunna behålla de yrkesverksamma och få fler att välja läraryrket måste man sätta undervisningsuppdraget i främsta rummet.
Men även lärarlönerna måste uppvärderas. Kommunernas satsningar hittills räcker inte på långa vägar om lärarutbildningen ska stå sig i konkurrensen med till exempel ekonom- och ingenjörsutbildningarna.
Här har regeringen en nöt att knäcka internationella matematikdagen till ära. Vi har högt ställda krav på den politiska problemlösningsförmågan. Lyckas ni inte är det πnsamt!
Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.