Nya kursplanen hotar drabba utsatta barn

Debattörerna: Lyft läsinlärningens vikt för barn i lågstadiet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2020-03-16

Att fokus hos yngre elever bör läggas på att lära dem läsa, innebär inte att förståelsen behöver åsidosättas. Tvärtom, läsförståelse löper parallellt med läsinlärning och tar över helt efter att ett barn har automatiserat sin läsning rent tekniskt, skriver debattörerna.

DEBATT. Skolverket har under det gångna året reviderat skolans kursplaner och revideringen kommer under våren att antas av regeringen.

Syftet med revideringen är att fokusera mer på fakta och förståelse och att kurs- och ämnesplanerna i högre grad ska anpassas efter ämne och årskurs eller stadium.

När det gäller ämnet svenska saknar förslaget tyvärr i viktiga avseenden både årskursanpassning och progression. Bland det kanske mest oroande är att det i kursplanerna för ämnet svenska inte finns någon skrivning om den tidiga läsinlärningen. Det framstår som besynnerligt att läsning och matematik, två viktigaste basfärdigheterna på lågstadiet, behandlas helt olika i kursplanerna.

Läsningens slutmål, det vill säga läsförståelse, omnämns i kursplanerna för åk 1 till 3, liksom elevernas förmåga att bearbeta texter och skriva såväl för hand som med digitala verktyg.

Men under de första skolåren handlar det framför allt om att tillägna sig basfärdigheten, att knäcka koden och lära sig läsa. Det är därför märkligt att den grundläggande läsinlärningen inte tas upp i svenskans kursplaner för de yngsta eleverna.

Läsförmågan är en basfärdighet och det viktigaste och mest angelägna innehållet under lågstadietiden. Detta måste tydliggöras i kursplanerna.

Kanske tycker Skolverket att tillägnandet av en grundläggande läsförmåga är så självklar att det inte behövs någon skrivning kring detta.

Vi menar emellertid att det är precis tvärtom och detta av flera skäl:

  • För det första: Kursplanernas innehåll är det som styr uppläggning och uppföljning av undervisningen. Om läsinlärning inte skrivs ut i kursplanen hamnar denna centrala uppgift i skymundan, utanför systemet.
  • För det andra: Utan anvisningar om läsinlärningens övergripande innehåll i kursplanen, lämpar man över ansvaret på den enskilde läraren att utforma undervisningen efter eget skön.
  • För det tredje: Med läsinlärning utanför kursplanen riskerar lärares kunskap om läsinlärningens metodik och praktik att på sikt urholkas. Innehållet i landets lärarutbildningar styrs nämligen i hög grad av Skolverkets kursplaner. Om inte läsinlärning nämns i kursplanerna finns det en uppenbar risk att kunskapsområdet läsinlärning riskerar att få en om möjligt ännu mer undanskymd plats på lärarutbildningen än vad det har i dag. Vem ska lära våra barn att läsa om ingen vet hur man gör?

Det är alltså en god idé att jämföra kursplanernas innehåll mellan ämnena svenska och matematik. Denna jämförelse är värdefull eftersom båda ämnena förutsätter grundläggande färdigheter.

Intressant nog finns det i kursplanerna i matematik ett helt avsnitt ägnat åt grundläggande taluppfattning och tals användning. Här ingår hur tal kan delas upp, positionssystemet, symboler, de fyra räknesätten med mera – delar av matematiken som utgör en grundförutsättning för att kunna tillämpa den och utvecklas vidare.

Matematikens kursplan visar också på en tydlig progression från ett stadium till ett annat i sitt innehåll. Det är märkligt att man i kursplanerna i matematik så tydligt preciserar dessa grundläggande färdigheter, samtidigt som man i ämnet svenska mer eller mindre förbiser vikten av desamma.

I svenska saknas helt skrivningar kring de grundläggande läsfärdigheter som krävs för att uppnå ett flyt i läsningen.

Kursplanerna i svenska bör rimligtvis vara analoga med de i matematik så de också innehåller avsnitt om de grundläggande färdigheter som måste behärskas för att lägga grunden till ett livslångt läsande.

Självklart är läsförståelsen central och det yttersta målet, men att fokus hos de yngre eleverna bör läggas på att lära dem att läsa, innebär inte att förståelsen behöver åsidosättas.

Tvärtom, läsförståelse löper parallellt med läsinlärning och tar över helt efter att ett barn har automatiserat sin läsning rent tekniskt.

Skolverket motiverar de nya, mindre detaljerade kursplaneskrivningarna med att kursplanerna är lärarnas arbetsverktyg. Det är lärarna med sin kunskap och ämneskompetens som ska omsätta kursplanerna i undervisning”.

Det är en rimlig hållning. Men just därför måste centrala basfärdigheter som läsinlärning ges explicit utrymme i kursplanen. Och Skolverket är inte heller konsekventa i sina ambitioner att minska detaljstyrningen.

I lågstadiets kursplaner i svenska finns flera skrivningar om hur undervisningen ska genomföras. Vid exempelvis punkten ”muntliga presentationer” står det: ”Föremål, bilder, digitala medier och verktyg samt andra hjälpmedel som kan stödja presentationer”.

Desto mer anmärkningsvärt därför att det centrala målet för lågstadiet, att lära sig läsa, inte ges något utrymme i kursplanen. Om inte läsinlärning tydligt synliggörs i kursplanerna kan det signalera att man inte heller behöver ägna tid åt det i undervisningen.

Detta kommer i synnerhet att drabba elever med läs- och skrivsvårigheter, elever i socialt utsatta områden och elever vars föräldrar av olika anledningar inte kan stötta sina barn tillräckligt.


Siv Fischbein, professor emeritus i specialpedagogik, Stockholms universitet
Stefan Gustafson, biträdande professor i pedagogik, Linköpings universitet
Erling Hjelmqvist, professor emeritus i psykologi, Göteborgs universitet
Christer Jacobson, doktor i pedagogisk psykologi, Linnéuniversitetet
Jan-Ingvar Lindström, civilingenjör och tekn.lic, Stockholm
Mats Myrberg, professor emeritus i specialpedagogik, Stockholms universitet
Peter af Trampe, f d doktor i lingvistik, Stockholms universitet
Stefan Samuelsson, professor i pedagogik, Linköpings universitet
Idor Svensson, professor i psykologi, Linnéuniversitetet
Per-Anders Rydelius, senior professor i barn- och ungdomspsykiatri, Karolinska Institutet
Ulrika Wolff, ordförande Svenska Dyslexistiftelsen, professor i pedagogik, Göteborgs universitet
Christina Hellman, ordförande Svenska Dyslexiföreningen
Bengt-Erik Johansson, Förbundsordförande Dyslexiförbundet
Fredric Helgesson, ordförande. Föräldraföreningen för dyslektiska barn


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Läs fler artiklar i ämnet här