Med ökad kunskap kan narkotikabruk minska
Debattörerna: Gör inte om misstaget med den segdragna sprutbytesprocessen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-07-18
DEBATT. ”Svensk narkotikapolitik behöver utvecklas. Vi ska fortsätta med att göra det som vi gjort bra, men vi måste våga omvärdera det som inte har fungerat och skaffa kunskapen vi behöver.”, deklarerade tidigare Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström i en debattartikel i Aftonbladet, 2017.
Borde inte detta gälla fortfarande undrar vi?
Under våren har frågan om narkotikapolitik och avkriminalisering av eget bruk i olika avseenden aktualiserats och debatterats fram och tillbaka i svensk media och politik. Vi känner igen den haltande diskussionen, som fördes redan för 20 år sen kring utredningen Vägvalet – den narkotikapolitiska utmaningen (SOU 2000:126).
Nu argumenterar forskare för att effekten av den svenska narkotikalagstiftningen behöver utvärderas. Vi håller helt med om vikten av att utvärdera detta, men samtidigt behöver även tillgången till vård för personer som använder droger ses över. Risken finns annars att känslan av att Sveriges extraordinära men ”välfungerande” narkotikapolitik som ”inte behöver utvärderas”, leder oss lika fel som det 30-åriga motståndet mot sprututbyten gjorde.
I ny forskning från Karolinska Institutet går vi igenom varför Sverige, i direkt strid med överväldigande evidens och tydliga rekommendationer från internationell expertis, och trots Europas näst högsta dödlighet och höga förekomst av hiv och hepatit bland personer som injicerar droger, vidhöll ett system där ideologiska skäl stoppade skademinimeringsprogram som sprututbyten, under flera decennier.
Med undantag för Region Skåne har tillgången till sprututbyten varit extremt låg i Sverige jämfört med andra europeiska länder. Expansionen av sprututbyten inom hälso- och sjukvården hindrades länge pga. resurs- och tidskrävande processer, till exempel kommunala veton mot att starta programmen. Även andra aktörer som principiellt motsatte sig sprututbyte av moraliska och ideologiska, snarare än folkhälsomässiga skäl, bidrog till förseningen.
I takt med att kunskap och erfarenhet kring sprututbytesprogrammen växte, ändrade aktörerna dock inställning. I och med att lagen reviderades 2017 och det kommunala vetot togs bort, har i dag 17 av 21 regioner redan aktiva sprututbyten eller planer på att starta sådana.
Detta har gjort att Sverige på några år positionerat sig väl i det smittskyddspreventiva arbetet med blodöverförda infektioner, och nu är betydligt bättre rustat i att skydda dessa mycket utsatta grupper i vårt samhälle.
Forskning kring hur man bäst bemöter behoven bland personer som använder droger i Sverige och sänker tröskeln för att söka hjälp, har varit eftersatt. Detta gäller i synnerhet kvinnor, som löper högre risk än män att smittas av infektioner och utsättas för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Rädslan för att förlora vårdnaden om sina barn eller att utsättas för kränkande bemötande i vården, gör också att kvinnor i betydligt mindre utsträckning än män söker sig till skademinimeringsprogram.
Vår forskning visar också att sprututbyte är ett effektivt sätt att minska riskbeteenden hos framför allt kvinnor, men också män som injicerar droger. När fler får tillgång till sterila injektionsverktyg, vård, omsorg och psykosocialt stöd, minskar även risken för allvarliga infektionssjukdomar som hiv och hepatit. Vidare ökar kontaktytorna mellan vården och riskutsatta personer, vilket i sin tur ökar möjligheterna att komma ur drogbruket.
Våra studier visar också att framför allt kvinnor, unga, personer som använder amfetamin och hemlösa är särskilt riskutsatta. Kvinnorna har dock en större benägenhet att stanna kvar i sprututbytesprogrammet.
Redan 2002, i regeringens proposition Mål för folkhälsan (Prop.2002/03:35) slog man fast att om målet ”En god hälsa på lika villkor, för hela befolkningen” skulle kunna uppnås, var det särskilt angeläget att folkhälsan förbättras hos de som är mest utsatta för ohälsa. Särskilt pekades det på höga nivåer av riskbeteenden och spridning av smittsamma sjukdomar bland personer som injicerar droger.
Att öka kunskapsläget kring hur Sveriges historiska vägval inom narkotikapolitikområdet fallit ut, både vad gäller narkotikalagstiftning och tillgång till evidensbaserade förebyggande insatser för personer som injicerar droger, borde rimligen ligga i våra ledande politikers intressen.
Att utreda vad som fungerar bäst handlar inte bara om en vilja att ta till sig evidens, utan också om att använda våra resurser klokast, och på så sätt värna om målet om allas rätt till hälsa på lika villkor. Detta skulle också stärka våra möjligheter i Sverige att nå FN:s mål att utrota hepatit C och hiv i världen till år 2030.
Niklas Karlsson, medicine doktor, folkhälsovetare, forskare i global folkhälsa, Karolinska Institutet
Martin Kåberg, överläkare, medicine doktor, Karolinska Institutet och medicinskt ansvarig för Stockholms sprututbyten
Torsten Berglund, medicine doktor, socionom, forskare i global folkhälsa, Karolinska Institutet
Anna Mia Ekström, överläkare i infektionsmedicin, professor i global infektionsepidemiologi på Karolinska Universitetssjukhuset & Karolinska Institutet
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.