Därför borde Sverige rusta ned – inte upp
Debattörerna: Gör om försvaret till en kombination av fredspolitik och civilmotstånd
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2017-08-14 | Publicerad 2017-08-12
DEBATT. Aldrig mera krig! Det var det klara målet för många av oss som levde under och närmast efter andra världskriget. Den grymma ödeläggelsen fanns kvar i våra sinnen.
Men där fanns också hoppet, ja övertygelsen att det fanns en annan väg att gå. På 60-talet sköt fredsföreningar upp som svampar ur en optimistisk jordmån. Att oförtrutet bygga relationer, att skapa samarbetsprojekt med våra grannländer, att gynna internationella utvecklingsprojekt i världen, att stärka band i stället för att ta avstånd.
I den kontexten fanns ingen plats för en krigsmakt i sedvanlig mening. Och det fanns redan då en växande insikt om att den militära utvecklingen ökar vår otrygghet i stället för vår säkerhet. Debattens vågor gick höga. I tidningar, i tv, på orter runt om i landet.
Vår militära försvarsmakt är inget man avskaffar över natten. Det var inte heller tanken. Utöver utvecklingen av en internationellt uppskattad kraftigt utvidgad fredsskapande utrikespolitik skulle vi bygga upp ett civilt vapenlöst samhällsförsvar. Dess uppgift skulle vara att försvara människoliv och livsformer snarare än enbart gränser och territorium. Vid ockupation skulle det fungera som en decentraliserad civil motståndsrörelse.
Med en budget på 45 miljarder sägs försvarsmakten kunna upprätthålla ett gränsskydd under en vecka eller kanske två. Dagligen hör och läser vi att viktiga samhällsfunktioner saknar ekonomiska medel. Vården har inte råd med nödvändig personaltäthet, poliser finns inte längre i lokalsamhället och så vidare. Mer resurser av liknande slag skulle skapa ett tryggare och mer motståndskraftigt samhälle.
President Eisenhower varnade för det militärindustriella komplexet, en väldig ekonomisk struktur av samverkande faktorer, djupt invävd som tanke och praktik i vårt samhälle, och därför svår att avveckla. Vårt militära försvar ger arbetstillfällen inom en försvarsindustri som drar in pengar genom att sälja vapen på försäljningsresor som stöttas av ledande politiker.
Det har i dag tillkommit en ny insikt, som gör det militära än mer otidsenligt.
Det stora hotet i dag är klimatförändringen. Den är vår verkliga ödesfråga. Det finns ingen tvekan om dess existens.
För första gången i historien har människan själv fört oss in i en ny geologisk tidsålder, antropocen, genom att varaktigt förändra planeten. Forskare har beskrivit nio områden där mänsklig aktivitet numera spelar en avgörande roll, däribland kemikalieutsläpp, sinande färskvatten, havsförsurning, biologisk mångfald och växthusgaser.
Några menar att det redan är för sent att hindra att livsvillkoren på jorden allvarligt försvåras. Andra säger att vi har chansen att åstadkomma en viktig inbromsning, om vi gör en genomgripande omställning de närmaste tio till tjugo åren.
Verksamheter som i dag hotar och förstör vår livsmiljö måste upphöra eller göras långsiktigt hållbara. Dagligen hör vi till exempel om den fossildrivna bilismens negativa effekter. Flyget har också varit på tapeten senaste tiden.
Det miljöhot som det militära försvaret utgör talar vi inte så mycket om. Trots att det militära naturligtvis konsumerar jättelika kvantiteter fossilt bränsle och producerar skadliga utsläpp i motsvarande grad.
Inte nog med det. Försvarsmakten hindrar också utvecklingen av hållbara energislag. I Hanöbukten planerades 600 vindkraftverk. Planerna stoppades av regeringen med motiveringen att detta var ett övningsområde för våra militära sjö- och flygstridskrafter.
Vättern är en av Europas största dricksvattentäkter. Den försörjer flera kommuner i en tid när grundvattnet sinar. Försvarets materielverk vill testa artillerisystemet Archer genom att skjuta ut spränggranater i Vättern. Flygvapnet vill öka skjutningarna kraftfullt.
Varför övergavs Palme-kommissionens strävan efter gemensam säkerhet och nedrustning? Alliansfrihet i fred och neutralitet i krig var länge Sveriges kloka hållning. Nu sker en tydlig rättning västerut.
Nato deltar i återkommande internationella stridsflygövningar över norra Sverige. Värdlandsavtalet som tagits av riksdagen innebär att Sverige kan ge Nato möjlighet att utföra krigsoperationer från baser på svenskt territorium.
I samband med den stora militärövningen Aurora 17 nu i september kommer amerikanska tanks att rulla fram i Mälardalen. Just i dagarna har Ryssland och Kina en gemensam övning med sjöstridskrafter i Östersjön.
Upptrappade styrkedemonstrationer mellan stormakter riskerar att utlösa krig. Har vi nu aktivt valt att överge alliansfriheten i fred, kan vi knappast räkna med att kunna förbli neutrala vid ett krig.
En omställning från dagens militära försvarssystem till den kombination av fredspolitik och civilmotstånd, som här bara antytts skissartat men som finns väl dokumenterad, skulle möjliggöra en väldig överföring av ekonomiska medel från det gamla till det nya. Och det skulle innebära en förändring i samklang med den omställning som klimatet kräver.
Lennart Liedén, läkare
Åsne Liedén, psykolog
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.