Schyman, splittra inte gröna väljarna i valet

Tidigare språkrör i MP: Kraftsamla med Miljöpartiet i stället

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2022-01-24

Gudrun Schyman vill att nystartade Klimatalliansen ska ställa upp i riksdagsvalet i höst. Vi kan förstå att det finns ett missnöje med vad MP har åstadkommit. Men ju fler ”gröna” partier som konkurrerar i valet, desto större risk att inget kommer in, skriver Per Gahrton och Lotta Hedström.

DEBATT. Gudrun Schyman vill att nystartade Klimatalliansen ska ställa upp i riksdagsvalet i höst. Hon liksom många med henne, vill ha hårdarte tag för miljö och klimat och tycker inte att Miljöpartiet har varit tillräckligt tufft som generalagent för den ansatsen.

Vi kan förstå att det finns ett missnöje med vad Miljöpartiet har åstadkommit under sina år i regeringen och orsaken är uppenbar – MP har haft för lågt genuint väljarstöd och sedan manglats i samregerandet.

I en demokrati är det rimligt att väljarstödet påverkar hur stort inflytande ett parti får.

Men är det verkligen fler aktörer miljökampen behöver just nu? Ju fler ”gröna” partier som konkurrerar i valet, desto större risk att inget kommer in.

Nej, huvuduppgiften måste vara att först förmå många människor som oroas av miljö- och klimatkrisen att över huvud taget rösta grönt. Genom medvetandegörande, stort väljarstöd och organisatorisk kraftsamling – inte splittring.

Just Gudrun borde dessutom veta hur nästan hopplöst svårt det är för ett nytt parti att klara fyraprocentspärren; att växa, mobilisera väljare, nå ut brett och bygga en fungerande organisation. Samt tackla mängder av valtekniska problem, inklusive finansiering.

Det kostar stora pengar att trycka valsedlar för förstagångspartier. Och att distribuera dem. Med Fi försökte hon ju själv tre gånger.

Häromåret bildade också några utbrytare ur MP med Carl Schlyter i spetsen ett nytt parti, Vändpunkt, PV. De fick blott 0,12 procent i EU-valet – varpå Schlyter med flera lämnade sin ambitiösa skapelse.

Alla tidigare försök i Sverige att bilda riksdagspartier som är ”bara lite mer vänster”, ”mer liberala”, ”mer feministiska” eller ”mer digitalkunniga”, har på liknande vis misslyckats. 

En ideologiskt motiverad riksdagsplats räcker bara till ett parti åt gången, även om mångfald möjligen också varit lovvärd.

Blott två riksdagspartier utöver MP har i modern tid utgått från uttalat nya ideologier, som inte redan fanns företrädda av de fem gamla höger-vänsterpartierna. Det är med kristendom för KD och brun invandrarfientlighet för SD.

För de båda tog det emellertid väsentligt längre tid mellan uppstart till riksdagsinträde, än för MP: för KD 27 år och för SD 22.

Att Miljöpartiet ändå lyckades att från bildandet 1981 komma till riksdagen 1988, berodde just på att det drog upp en helt ny politisk ideologi – den axel som bröt upp höger-vänsterskalan med en långsiktig hållbarhetsdimension.

Inte minst blev det möjligt genom att i mellantiden också medvetet erövra bred kommunalpolitisk representation.

Så vad talar för att Klimatalliansen nu, trots att deras agenda är ytterst relevant, på minde än ett halvår skulle lyckas med att ta sig in i riksdagen?

Och hur skall partiet få inflytande på riksdags- och regeringsbeslut utan att kompromissa? Tror Klimatalliansen på allvar på hela 51 procent i sitt första val blott ett halvår efter bildandet?

Författarna till denna artikel och Gudrun Schyman, då Fi-aktiv, träffades för flera år sedan informellt för att diskutera möjligheter till synkronisering och breddning.

Till exempel genom någon sorts valtekniskt samarbete mellan likasinnade som MP, Fi och V då var. Tyvärr rann projektet ut i sanden.

Senaste numret av Le Monde Diplomatique har ett stort uppslag om varför franska vänstern nu förlorar. Slutsatsen är att de har backat i hela Europa på grund av bristen på organisation och samarbete. Radikala rörelsers förbannelse har alltid varit sekterism och splittring.

I Frankrike har till exempel de gröna och antikärnkraftsrörelsen alltid varit svaga på grund av splittring, medan man i Tyskland däremot lyckats ena sig kring die Grünen.

Resultat: Frankrike bygger nu ut kärnkraften, medan Tyskland avvecklar.

Det är uppenbart att Miljöpartiet inte ensamt kan uppfylla det som klimat- och miljökrisen kräver. Det behövs en breddning och en kraftsamling.

Det bästa vore därför att så många rörelser och partier som möjligt som också tar dessa megautmaningar på allvar genast sätter sig ner och resonerar om hur de kan samla sina krafter i stället för att splittra upp sig på ännu ett parti.

Gärna med organisationer som Vändpunkt och Klimatalliansen. Något som för övrigt grupperingen Oberoende gröna länge förespråkat.

Vi är övertygade om att Miljöpartiet skulle vara öppet för sådana diskussioner


Per Gahrton och Lotta Hedström, fd språkrör i Miljöpartiet


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.