Mobilisering är vårt största klimathopp

Debattör: Politiker, media och äldre har svikit

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Att storskalig social mobilisering är vårt största klimatomställningshopp är just hemskt för att vi kunde gjort det här så mycket bättre. FN:s klimatpanel IPCC bildades redan 1988. Men utsläppen fortsätter att öka. Klimatomställningen kunde gott och väl ha påbörjats redan för 20 år sedan. Att så inte gjordes är tragiskt. Och än mer tragiskt är att de flesta av Sveriges och världens makthavare fortfarande inte tar klimatkrisen på allvar, skriver Lukas Frisell, 23 år, student och fastighetsskötare.
Att storskalig social mobilisering är vårt största klimatomställningshopp är just hemskt för att vi kunde gjort det här så mycket bättre. FN:s klimatpanel IPCC bildades redan 1988. Men utsläppen fortsätter att öka. Klimatomställningen kunde gott och väl ha påbörjats redan för 20 år sedan. Att så inte gjordes är tragiskt. Och än mer tragiskt är att de flesta av Sveriges och världens makthavare fortfarande inte tar klimatkrisen på allvar, skriver Lukas Frisell, 23 år, student och fastighetsskötare.

Del 7 i debattserien #viktigasteklimatrösterna där forskare skriver om hur klimatpolitiken skulle se ut om forskningen fick bestämma – och partipolitiskt obundna unga skriver om hur de upplever klimatkrisen och klimatpolitiken.

Jag har, i takt med att klimatförändringarna fortsatt att förvärras och accelerera de senaste åren, blivit allt mer säker i min övertygelse om klimatpolitikens misslyckande.

För att åstadkomma riktig, och tillräckligt snabb, samhällsförändring ifrån dagens version av kapitalism – vilket klimatforskare implicit och allt oftare explicit ropar efter – krävs massiv social mobilisering. Det är min personliga övertygelse, och det är och känns inget annat än hemskt.

Det är såklart hemskt under förutsättning att jag har rätt. Förhoppningsvis har jag fel, eftersom en politikerdriven klimatomställning, åtminstone i teorin, har större potential att åstadkomma en snabb omställning och utgöra en mindre turbulent process.

Men när författaren och klimataktivisten Naomi Klein i sin bok This Changes Everything (Det här förändrar allt) från 2014 nästintill otvetydigt påvisar att en massiv global social rörelse är vårt största återstående klimathopp – och klimatforskaren Johan Rockström twittrar ut en, förvisso förhoppningsfull, artikel om hur det endast krävs en mindre mobiliserande minoritet för att åstadkomma samhällsförändring så ökar min övertygelse.

Klein och Rockström är två av världens tyngsta och respekterade klimatprofiler. Personligen håller jag dem astronomiskt högt.

Att storskalig social mobilisering är vårt största klimatomställningshopp är just hemskt för att vi kunde gjort det här så mycket bättre.

FN:s klimatpanel IPCC bildades redan 1988. Men utsläppen fortsätter att öka. Klimatomställningen kunde gott och väl ha påbörjats redan för 20 år sedan. Att så inte gjordes är tragiskt.

Och än mer tragiskt är att de flesta av Sveriges och världens makthavare fortfarande inte tar klimatkrisen på allvar.

När jag växte upp var jag tidigt politiskt intresserad och hade hög tilltro till politiker i allmänhet, däribland Reinfeldt, Bildt och Borg (M) likväl som Wetterstrand (MP) och Sjöstedt (V). Nu känner jag mig mest bara sviken av politiker generellt, med ett fåtal undantag.

Frånvaron av klimatomställning under de senaste decennierna illustrerar dessvärre även både ett demokratiskt och ett journalistiskt problem. Det är tydligt och ledsamt att vi väljare inte ställt högre krav på våra förtroendevalda, och att det journalistiska skrået inte lyckats informera väljare i den grad som krävts.

Väljarnas kunskap är en demokratisk förutsättning.

Och då är det oroväckande tragiskt att dagens Moderaterna - ett parti med klimatförnekande representanter i riksdagen, som konsekvent röstar nej till höjd klimatambition i EU-parlamentet och har en partiledare som aktivt förhalar IPCC:s slutsatser – förra året av väljarna ansågs ha bäst miljöpolitik.

Detta är också ett underbetyg till övriga partier.

Ärligt talat känner jag mig även sviken av främst mina föräldrars generation - dagens medelålders – om än i lägre grad – för att de har tillåtit politikernas handlingsförlamning.

Massiv social mobilisering som samhällets bästa klimatväg är sannerligen också ett hemskt tillstånd på grund av den knappa tid vi har, eftersom omställningen helst skulle genomförts igår.

Att klimatmobilisera tar uppenbarligen tid och sker sällan över en natt. Greta Thunbergs fantastiska rörelse Fridays for Future är ett utmärkt exempel hur sociala rörelser utvecklas och expanderar över tid.

Missförstå mig rätt, rörelsen är inget annat än enastående, men att bygga en sådan tar tid och tiden är minst sagt knapp.

Jag har helt enkelt tappat hoppet på den stora massan nutida politiker.

När forskningsgruppen Climate Action Tracker år 2020 presenterade sin sammanställning av världens regeringars klimatmål med budskapet att om nuvarande åtaganden efterföljs är chansen god att vi endast når en uppvärmning på 2.1 grader blir jag mest förtvivlad.

Dels för att en uppvärmning på 2.1 grader i sig är förkastlig och hemsk – människor kommer lida och människor kommer dö – dels då jag inte ser dagens politiska ledarskap hålla det de lovar.

I “föregångslandet’ Sverige dömer till och med klimatpolitiska rådet ut målen som otillräckliga för att klara Parisavtalets åtaganden.

Med detta i beaktning blir det än tydligare att storskalig social mobilisering är vårt största klimathopp.

Det kommer behövas för att pressa makthavare att rädda vår framtid.

Även om min övertygelse (och sorg) är att vi aldrig skulle ha behövt stå här på ruinens brant – och att det är ett svek att vi behöver göra det – hittar jag trots allt också hopp i just social mobilisering.

En liten mobiliserande minoritet kan såklart få till förändring – det förstår alla.

Men det jag finner hopp i är det forskarna inom social mobilisering kallar för 3,5 procentsregeln. Och den är egentligen väldigt simpel: Ingen social rörelse som lyckas engagera tre och en halv procent av befolkningen har någonsin misslyckats med att åstadkomma samhällsförändring.

Endast 3.5 procent! I min värld är det enastående få.

Så nästa gång det vankas klimatstrejk ska jag ta mig ut på gatorna. Och det hoppas jag att du gör med.

För nuvarande klimatutsikter må vara hemska och jag må känna mig sviken av politiker och makthavare – men jag tänker i alla fall inte svika mig själv.


Lukas Frisell, 23 år, student och fastighetsskötare

Är du ung och har tankar om klimatkrisen och klimatpolitiken? Eller forskare med insyn i vad som borde göras? Mejla gärna en text på ämnet till debatt@aftonbladet.se så kan den också komma att publiceras i denna vår serie #viktigasteklimatrösterna – som du kan läsa mer info om här!


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

LÄS VIDARE