Inte vårt fel att våra barn är hemmasittare

Debattörerna: Att lägga skulden på föräldrarna är förödande

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-02-15

Vi föräldrar till de så kallade hemmasittarna är trötta på att bli skuldbelagda och inkompetensförklarade av de som kallar sig experter, skriver Jiang Millington och Annelie Karlsson.

DEBATT. Det finns en segdragen föreställning om att föräldrar till barn och unga som inte går till skolan, de så kallade hemmasittarna, har psykosociala problem – och att föräldrarna i sin tur påverkar sina barn att inte uppskatta skolan och uppmuntrar till skolk och skolfrånvaro.

Senast blev det tydligt när SVT:s ”Aktuellt” den 11 februari hade ett inslag om hemmasittare som följdes upp av en intervju med en skolforskare som anlitats som expert.

Experten, Martin Karlberg, erkände att pojken gjorde rätt som stannade hemma men avslutade med att föräldrar måste se till att deras barn ”biter ihop” och går till skolan.

Den inställningen får ofta förödande konsekvenser i form av orosanmälningar om bristande föräldraförmåga till socialförvaltningen, åtgärdsprogram som bygger på motivation och tillvänjning och rena bestraffningar som vitesförelägganden och tvångsåtgärder enligt LVU.

Det förs parallellt en debatt om påstridiga, omöjliga föräldrar som okynnesanmäler lärare när deras små telningar inte får A på fysikprovet.

Att det finns föräldrar med sociala problem förnekar vi inte. Inte heller att det finns föräldrar som har orealistiska krav på skolan.

Men dessa två spår riktar en gemensam udd mot familjer som kämpar sig sjuka för att förmå sina barn att klara av skolan. En skola som alltför ofta inte har intresse, kompetens eller resurser att erbjuda en skolmiljö för barn med kognitiva, exekutiva eller intellektuella svårigheter, som ändå tvingas dit på grund av skolplikten.

En genomgång av de senaste årens forskning visar tydligt att de som drabbas av problematisk skolfrånvaro i mycket hög utsträckning har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) som autism, adhd och dyslexi, och inte får rätt stöd och anpassningar i skolan.

Den förståelsen är grundläggande. Likaså en god relation till föräldrarna, eftersom vägen tillbaka tar lång tid och kräver ett tätt samspel mellan hem och skola.

Vi är ett föräldranätverk till barn med npf, en grupp som systematiskt missgynnas och diskrimineras i skolan. Vi ses som både orsaken till våra barns hemmasittande och ansvariga för lösningen.

Det raljeras över våra krav på en skolmiljö som inte gör våra barn suicidala och våra barn utmålas som bråkstakar. I själva verket har både vi och våra barn bitit ihop och försökt så länge att hela familjen till slut riskerar att gå sönder i utbrändhet och utmattning.

När skolor inte har npf-kompetens och barn med särskilda behov diskrimineras söker föräldrar efter nya skolor. Det finns en uppsjö fristående resursskolor som marknadsför sig med att de specialiserat sig på hemmasittare.

Även här råder ofta föreställningen att det är föräldrarna som behöver stöd i sin föräldraroll snarare än skolorna som behöver ha npf-kompetens. De här skolplaceringarna kostar kommunerna mycket pengar.

Vi föräldrar är trötta på att bli skuldbelagda och inkompetensförklarade av de som kallar sig experter.


Jiang Millington
Annelie Karlsson
Föräldranätverket Barn i Behov Hemmasittare
#vibiterinteihop


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.