Verkligheten trasar sönder populismen
Debattören: Med kriget i Ukraina ser humanismen ut att återvända till Sverige
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2022-03-14
DEBATT. 2011 skrev moderatpolitikern Hanif Bali en debattartikel i Expressen där han varnade för ett hårdnande samhälls- och samtalsklimat. Han menade där att det hatiska språkbruket aldrig får normaliseras, att andra partier aldrig någonsin får gå in i några samarbeten med Sverigedemokraterna och att vi måste fortsätta att stå upp för ett öppet och tolerant samhälle.
I texten menade han att ”humanismens fördämningar” riskerar att brista om vi inte står upp för medmänsklighet och omtanke.
Snabbspola tre, fyra år och Hanif Bali tycks själv ha blivit det han varnade för. Och han är verkligen inte ensam.
Sverigedemokraternas valframgångar 2014 och flyktingkrisen 2015 ledde till ett transformerat samtalsklimat där det plötsligt blev acceptabelt att häva ur sig generaliserade fördomar om muslimer och invandrare.
Framförallt i sociala medier, men också på ledarsidor och i politiska debatter.
Det har varit svårt att se något direkt slut på tävlingen om vem som kan komma på de mest kreativa förslagen på hur man ska angripa utsatta människor och undvika att vara solidarisk.
Tiggeriförbud, flyktingpaus, böneförbud, förbud mot alternativ till griskött i kommunal bespisning, visitationszoner, krav på nollinvandring och uppsökande verksamhet med förslag på återvandring för icke-produktiva invandrare är bara några av alla de förslag som har lanserats och i vissa fall också genomförts.
Vi minns allihop när Jimmie Åkesson åkte till gränsen mellan Turkiet och Grekland för att upplysa skyddsbehövande flyktingar om att Sverige är fullt – ett budskap som senare återupprepades i reklamkampanjer med bilder av partiföreträdare med bestämd blick och armarna i kors.
Vi minns allihop Björn Ranelid som i åtskilliga Facebookinlägg menade att det var krig i Sverige.
Vi minns allihop Ulf Kristersson som på reklambilder plockade poäng på att i jägarmundering med armarna i kors kräva stärkta gränser för att hindra flyktingar från att komma hit.
Vi minns allihop den Sverigedemokratiska politikern som 2015 önskade att någon skulle ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta för att förhindra flyktingar att komma hit.
Nu låter det annorlunda och det är verkligen glädjande. Populismen trasas alltid sönder när verkligheten kommer nära.
Nu visar undersökningar att till och med en majoritet av Sverigedemokraternas väljare vill ta emot flyktingar från Ukraina.
Det är svårt att stå med armarna i kors och kräva att flyktingar hålls borta när människor från ett närliggande land med blågul flagga söker sig hit. Det är svårt att då hävda att landet med de stora vidderna är ”fullt”.
Det är svårt att skrika sig hes om den miljövänliga och ofarliga kärnkraften som kan lösa alla energiproblem samtidigt som ryska militärer skjuter skarpt mot Ukrainska kärnkraftverk och hela världen bävar inför en ny Tjernobylkatastrof.
Det är svårt att gapa om att det är krig i Sverige när det blir alldeles uppenbart vad ett riktigt krig handlar om.
Men varför öppnas våra hjärtan plötsligt igen? Varför är det åter tid för medmänsklighet och omtanke?
Man kan se det som att den svenska solidariteten har begränsat geografiskt omfång eller att rasismen är så utbredd att medmänsklighet bara kopplas på när de som behöver vår hjälp har tillräckligt ljus hudpigmentering.
Det går också att se det som att humanismens fördämningar faktiskt sakta börjar byggas upp igen – att vi är på väg att åter bli ett land där anständighet och solidaritet kan få råda. Låt oss hoppas att så är fallet.
Andreas Magnusson, gymnasielärare, krönikör på Magasinet Paragraf och till våren aktuell med boken ”När humanismens fördämningar brister” på Ordfront förlag som handlar om högerradikalisering och förskjutningen av debattklimatet
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.