Nu är det nog – jag jobbar gratis i äldreomsorgen

Åsa, 68: Jag och mina systrar har vårdat vår far i tio år

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2023-01-25

Hemtjänst är inte ett fungerande alternativ för multisjuka äldre. Någon form av äldreboende bör väl rimligen vara given för den som passerat 90, skriver Åsa Svensdotter som har vårdat sin åldrande far i tio år tillsammans med sina två systrar. Bilden till höger är en genrebild.

DEBATT. Hur glad och tacksam jag än är över att ha min gamle far i livet har jag nått en gräns för vad jag orkar med.

För efter tio intensiva år som hushållerska, kock, städerska, fastighetsskötare, teletekniker, manikyrist, pedikyrist, chaufför, sjuksköterska, festfixare och sällskapsdam börjar både kraften och glädjen ta stryk. Och då har jag ändå förmånen att dela ansvaret med mina två systrar.

Dessförinnan hade vi döttrar ytterligare fem, sex år med liknande sysslor efter att vår mor drabbats av demens.

Plötsligt kunde hon varken laga mat, städa eller tvätta, eller ens brygga kaffe, och vår far kunde ingetdera för han var en man med privilegier som så många andra män födda på 1920-talet. Still counting, är jag rädd.

Till hans försvar ska sägas att han efter att vår mor insjuknat tog sig an sitt ansvar med stor kärlek och omsorg. Så småningom lärde han sig även laga mat och brygga kaffe, enklare städning och efter en tid också hur en tvättmaskin fungerar.

Vår far är inte dement utan fortfarande snabb i tanken, men han är gammal och har ont i kroppen. Ett normalt och relativt lindrig åldrande, kan tyckas, men den som har svårt att röra sig behöver hjälp med vardagsbestyren.

För femton, tjugo år sedan hade våra föräldrar tre medelålders, rätt friska, yrkesarbetande döttrar med egna familjer och barn i tonåren. Nu tillhör vi kategorin äldre, våra barn är snart medelålders och har egna barn. Våra liv är inte längre framför oss utan bakom.

Trots det är det vår 95-årige fars väl och ve som vid varje givet tillfälle måste gå före. För hur skulle det kunna vara annorlunda?

Men är det rimligt att anhöriga utöver alla brandkårsutryckningar ska avsätta tid för allt det som saknas i hemtjänstens utbud, såsom läkarbesök, tandläkare, frisör, fotvård och bankärenden samt all nödvändig logistik i sammanhanget?

Och ovanpå allt detta en aldrig sinande ström av vardagsgöromål som sopsortering, tvätt och inköp, avfrostning av frysen och städning. Den städning hemtjänsten river av på en timme varannan vecka räcker inte långt.

Lägg detta ovanpå en 60-årig, heltidsarbetande lillasysters vardag, en snart 70-årig mellansyster som är jobbonär och en visserligen pensionerad, men dock, snart 80-årig storasyster.

Det är inget hållbart upplägg. Under något år kanske, men inte i femton! Någon form av äldreboende bör väl rimligen vara given för den som passerat 90.

Hemtjänst är inte ett fungerande alternativ för multisjuka äldre. I vår kommun har den dessutom försämrats under senare år. Även om det finns en och annan superhjälte kvar har många gamla trotjänare försvunnit.

Verksamheten tycks i allt större omfattning användas som integrationspolitiskt instrument. En strid ström av nyanställda passerar revy.

Främst är det unga pojkar med rötter i andra kulturer. Även om de gör sitt bästa och är aldrig så trevliga har de ofta bristfälliga kunskaper i svenska språket, saknar arbetslivserfarenhet och av fullt begripliga skäl begränsad förståelse för den svenska folkhemsgenerationens behov.

I kontakten med svennesvenska brukare i 90-årsåldern blir därför inte allting rätt.

Anhöriga uppmanas ha överseende; killarna är nya och måste bli varma i kläderna. Men så blir det sällan, för strax är det nya nya som vi ska ha överseende med. Alltmedan vårt tålamod prövas.

Den som önskar utökad hjälp med någon av tjänsterna på kommunens omsorgsmeny får undergå noggrann prövning. Om ansökan till äventyrs passerar nålsögat är i vårt fall faderns reaktion frustrerande ofta: ”Jag klarar mig själv!”

Det är en beundransvärd inställning, men dessvärre inte sann. Vad han egentligen menar är att det tar mina döttrar hand om. Han vill inte ha mer spring hemma av ständigt ny personal. Begripligt, men ett moment 22 för anhöriga. Brukarens ord är alltid lag.

Om vi åtminstone slapp boka in den ständigt strida strömmen av läkarbesök och provtagningar. Men hemsjukvård finns inte på kartan.

För att kvala in för vård i hemmet måste man troligen vara mer död än levande.

Så i stället för den trevliga pratstund över en kopp kaffe vi så ofta ser fram emot, blir de flesta besök hos fadern till en enda sammanbiten arbetsinsats där målet är att få så mycket som möjligt uträttat per tidsenhet.

Vi systrar binds nu enbart samman av vårt gemensamma ansvar. De få samtal vi har med varandra handlar uteslutande om faderns situation och vi ses bara när vi måste.

Om en sådan livssituation får fortgå för länge tar både hälsa och relationer stryk. Umgänge med den egna familjen, barn, barnbarn och vänner får ofta stryka på foten och det känns som livet är satt på vänt.

Snart är det vår tur att utforska äldreomsorgens mysterier från insidan, något man för förståndets skull måste försöka låta bli att tänka på.

För hur blir det för oss? Våra barn bor flera hundra kilometer bort och kan inte hjälpa till. Ättestupan känns nästan som ett humanare alternativ.

Från att under decennier ha dominerat valrörelsen lyste i fjol vallöften om satsningar på vård, skola och omsorg helt med sin frånvaro. Något överraskande efter alla pandemins härjningar med utsliten personal inom vård och omsorg som följd.

I dess spår har vi bevittnat massflykt från de flesta yrken i offentlig sektor.

Mest anmärkningsvärt är att politikernas höga svansföring med krav på förbättrad äldreomsorg, efter alla avslöjanden om missförhållanden under pandemins första år, helt tycks ha fallit i glömska.

Nu handlar allt om Nato, energipriser och räntehöjningar. Och kriget förstås. Helt rimligt, men även politiker måste väl kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Att all världens katastrofer nu plötsligt landat i knäet på de flesta av oss rättfärdigar inte att vi stryker välfärdsfrågorna från dagordningen.

Det är dags att agera innan både sjukhus och andra vårdinrättningar tvingas slå igen. Personalflykten måste stoppas och nyckeln är bättre arbetsförhållanden. Det har vi känt till i decennier.

Så våga tänka nytt. Gör som ölänningarna: sänk arbetstiden till 85 procent med bibehållen lön, så kanske personalen återvänder.

Att bemanna våra institutioner med rätt kompetens är en bra början. Att få dem att stanna kvar blir nästa utmaning. Men en sak är säker, utan en fungerande offentlig sektor stannar Sverige.


Åsa Svensdotter, mellandotter


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Följ ämnen i artikeln