Ingen konspiration mot polis och åklagare

Slutreplik om relationen mellan advokater och brottsbekämpare

Publicerad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det finns ingen sammansvärjning. Ingen, förutom brottslingarna själva, är emot en effektiv brottsbekämpning. Slutreplik från Sebastian Wejedal.
Foto: TT, JULIA SJÖBERG
Det finns ingen sammansvärjning. Ingen, förutom brottslingarna själva, är emot en effektiv brottsbekämpning. Slutreplik från Sebastian Wejedal.

DEBATT

SLUTREPLIK. Det är ett sammelsurium av härskartekniker, konspirationsteorier och halmgubbar som blandas friskt i åklagaren Daniel Larsons replik. Låt mig nu få lugna dig, Daniel.

1.  Det finns ingen sammansvärjning. Larson gör gällande att den kritik som framförs mot ”brottsbekämparna” egentligen är en ”polariserande strategi”.

Jag kan dock försäkra alla om att det inte existerar någon konspiration av onda människor som samlas i slutna rum för att lustmörda kattungar och skriva debattartiklar med strategin att ”driva ut polis och åklagare till oanständighetens territorium” för att ingen sedan ska lyssna när ni ”kräver verktyg för en effektivare brottsbekämpning”. Ingen, förutom brottslingarna själva, är emot en effektiv brottsbekämpning.

Däremot finns det människor som försöker vidmakthålla en balans mellan intresset av effektivitet och det motståendet intresset av rättssäkerhet. Denna balansering är inte enkel och den förenklas inte av ytterligare polarisering.

Så nej, när jag argumenterade mot ökad polarisering hade jag ingen dold agenda att egentligen bidra till ökad polarisering, eftersom det vore kontraproduktivt.

För den som vill ha en skyddad verkstad tjänar dock Larsons retorik ändamålet: ”Lyssna inte på någon som kritiserar brottsbekämpare, för alla som kritiserar brottsbekämpare är emot brottsbekämpning.” Så är det naturligtvis inte.

2. Vi har inte polis/åklagare att tacka för straffprocessens rättssäkerhetsgarantier. För att illustrera vilken vikt de brottsbekämpande myndigheterna fäster vid misstänktas rättssäkerhet framhåller Larson att tidiga förhör numera sker i närvaro av försvarare.

Detta är dock inte ett internt åklagarinitiativ utan ett resultat av externt tryck, bland annat från JO som har kritiserat att misstänkta, även barn/unga, tidigare förhördes utan försvarare på löpande band.

Tänk på Fallet Kevin. Även om viss uppryckning har skett är det talande att Larson själv – av alla tänkbara exempel – väljer just tillgången till försvarare vid förhör för att illustrera hur rättssäkerheten värnas, när vi på denna punkt snarare har särskild anledning att skämmas.

3. Polis/åklagare uppbär makt. Genom straffprocessen kanaliserar staten sitt våldsmonopol mot en individ. Till skillnad från Larson tycker jag därför att det är befogat dels att denna maktutövning granskas av flera, dels att fel påtalas även om de beror på ”individuella kunskapsluckor, eller tillfälligt slarv eller försummelse”.

Att det förekommer fel ”som i alla verksamheter” gör inte misstagen acceptabla, eftersom detta inte är en verksamhet som alla andra. Den som uppbär ett våldsmonopol får inte ha kunskapsluckor, slarva eller vara försumlig.

Vad gäller artikeln i DN har jag heller inte påstått att åklagare och polis ”i allmänhet skulle kringgå det fria advokatvalet”. Jag påstod endast att vad som framgick i artikeln gav uttryck för okunnighet om, eller en ovilja att följa, gällande regelverk.

Larson verkar dock inte hålla med om detta heller, utan förklarar att det finns ”långtgående lagliga möjligheter att skjuta upp informationsdelning”.

Mot detta kan invändas att det är allmänt känt att efterlevnaden av 24:9 a RB inte sällan brister (kring detta lagrum verkar det finnas många ”individuella kunskapsluckor”, så att säga).

Vad sedan gäller möjligheterna att ”utnyttja utredningstaktik, såsom att välja i vilken ordning olika misstänkta ska höras” är det också omvittnat att till exempel konstruktionen av 23:18 RB är problematisk, eftersom den möjliggör missbruk (många rättssäkerhetsgarantier kan enkelt sättas ur spel genom att polis/åklagare dröjer med att delge skälig misstanke).

Låt oss dock lämna finliret åt sidan och i stället läsa innantill i den aktuella DN-artikeln, där en polisman citerades på följande sätt: ”De värsta busarna ska inte få advokater med rykte om sig att läcka”. Vidare framgår, också genom citat, att polisen har ”kunnat se till att de smutsiga inte förordnats som försvarare för de kriminella som vi helst vill åt”.

Visst, vi kan undvika att sätta oss till doms över dessa uttalanden. Saken lär vara JO-anmäld, så huruvida förfarandet utgör ett regelbrott kan framtiden få utvisa.


Sebastian Wejedal, lektor i processrätt, juridiska institutionen vid Göteborgs universitet


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publicerad:

LÄS VIDARE