Hela mitt liv styrs av jakten på jobbtimmar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2015-04-30

Restaurangarbetare: Vi kan inte ta några rättigheter för givna

”Schysta villkor” står det på dörren till restauranger där jag jobbar. Den loggan känns mer och mer som ett hån för varje dag. ”På den här arbetsplatsen är kollektivavtal tecknat, här har personalen det bra.” Det är vad de vill att vi ska tro. Men det är långt ifrån verkligheten.

Några timmar innan jag kom till jobbet för mitt senaste arbetspass fick jag ett sms ifrån chefen, ”vi har fått ett sjukdomsfall, kan du jobba kl 10-15?” Dagen före hade jag fått ett annat sms ifrån samme chef, med frågan om jag kunde jobba på måndag och tisdag lunch. Jag svarade efter 10 minuter för jag var tvungen att fråga min sambo om hon kunde ta barnen. Men då var måndagen tagen av någon annan som hade svarat snabbare. Så jag förlorade nästan 900 kronor i huggsexan om arbetstimmarna.

Jakten på timmar för månaden hade tickat i gång.

På några andra krogar jag jobbar på har de ett datoriserat bokningssystem med en app som jag går in på och bokar arbetspass dagar då det fattas personal. Jag kan även flagga dagar då jag kan jobba, om behov skulle uppstå. Sen kan arbetsgivaren välja och vraka bland de extra anställda.

Jag jobbar inte veckovis, jag jobbar månadsvis. Mina veckor har inget början eller slut. Jag jagar timmar mellan mina löneutbetalningar. Jag har inga självklara helger. Jag är bara ledig när jag inte lyckats boka något arbetspass någonstans.

Jag är utbildad på restauranghögskolan i Grythyttan, har gått sommelierutbildningar. Jag har varit restaurangchef, haft olika typer av jobb som mellanchef och jag har jobbat i cirka 20 år i den här branschen.

Att planera mitt liv, min vardag är en lyx som jag inte har som regel. Och det har blivit ett ännu större problem sen jag fick barn.

Jag vet när jag börjar jobba men oftast vet jag inte när jag slutar, anställda för enstaka dagar får inte vara schemalagda så jag jobbar så länge de behöver mig. Måste jag gå hem ett visst klockslag så måste jag be riktigt snällt. Händer det för ofta så är risken stor att jag inte får jobba mer där.

Att jag däremot blir hemskickad mitt i ett arbetspass för att restaurangen inte har tillräckligt med gäster ska jag bara acceptera utan protester.

Om jag här hade gått ut med mitt namn så skulle sms:en sluta komma, appen sluta fungera och mobilen tystna direkt. Man blir snabbt ett problem i den här branschen.

I Sverige gäller den svenska modellen, med kollektivavtal och breda överenskommelser som ska gynna både arbetsgivarsidan och oss arbetstagare. Och så har det varit.

Men i min bransch följer ingen arbetsgivare det tecknade kollektivavtalet. Det används mer som en rådgivande guide som krögarna väljer om de ska följa eller inte. Och det är en stor skillnad på att vara ordinarie personal och oss andra, som är visstidsanställda eller anställda för enstaka dagar

Många av oss i Sverige tror att vi har så självklara rättigheter på arbetsmarknaden – men det har vi inte. Vi förlorar mer och mer kontrollen över våra möjligheter till det goda liv som tillsvidareanställning på heltid lägger grunden för.

Rädslan sprider sig med arbetslösheten, huggsexan om arbetstimmar är förminskande och ovärdiga för de flesta av oss. Och medlemsantalet i våra fackförbund har drastiskt sjunkit de senaste åren. Det är en skrämmande utveckling.

Vi måste förstå att vi inte är starkare än den svagaste länken i vår gemensamma kedja, och den har redan brustit. Fler branscher kommer att bli som min, om det inte redan har hänt.

Ska Sverige vara så ojämlikt att vi skräms att sälja oss så billigt som möjligt?

Restaurangarbetare

Följ ämnen i artikeln