Vår existens borde inte vara en debattfråga

Som trans kan du aldrig ta vården för given

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2021-12-30

Hur skulle du känna, om dina rättigheter, ditt liv, din identitet, blev ett hett debattämne i public service? Om människorna omkring dig inte ens tilltalade dig med rätt namn eller med rätt kön? Skulle du inte känna dig tillintetgjord? Det undrar debattörerna. Måndagen den 20/12 sände SVT en debatt i programmet Sverige möts om huruvida 12-åringar ska få byta kön.


DEBATT. Debattklimatet kring transfrågan har de senare åren blivit allt hårdare. Trots att rätten till den egna könsidentiteten är lagstadgad råder det fri jakt på transpersoner i medierna.

Flera tidskrifter och kanaler, däribland public service, publicerar reportage, krönikor, ledare och debatter där transpersoner misstänkliggörs och patologiseras. Transpersoner själva tvingas snällt sitta och lyssna när deras vara eller inte vara, deras legitimitet och deras rättigheter granskas.

Att vara trans i Sverige innebär att en inte kan ta rätten till vård för given. Men inte heller rätten att bli sedd, att bli bemött med respekt och medmänsklighet, är självklar.

I samband med att regeringen lade fram ett förslag på att ändra lagen om könstillhörighet, något som skulle underlätta vardagen för många med transerfarenhet, blossade debatten återigen upp.

Vad som följde var ännu en våg av transfobisk retorik i publika kanaler.

Vi som arbetar med unga transpersoner ser hur målgruppen drabbas av den hårda retorik som förs i medierna. Att leva som ung och trans är att befinna sig i en särskilt utsatt situation med få handlingsmöjligheter. Köerna till vården är långa, mottagningarna få, och behandlingsalternativen otillgängliga.

Det är dags att lyfta transpersonernas perspektiv. Såhär säger till exempel unga transpersoner som kontaktat oss på trans- och tjejjourerna:

“Jag vill ha ett system där VÅRA behov står i centrum, INTE cispersoners känslor och oro. Jag vill att vården ska hjälpa oss att få den vård vi önskar och behöver utan att dra oss genom omänskliga utredningar och behandla oss som cis tills motsatsen bevisats. - Sara, 28 år.

“Transvården fungerar inte alls. Man ska inte behöva vänta två år från remiss till första samtal, men det är vad vi får nöja oss med. Själv står jag i kö sen snart ett år och under den tiden har jag bestämt mig för att bekosta min egen vård istället för att inget händer och jag vill inte sätta min nya identitet på paus i flera år bara för att få en medicinsk diagnos som egentligen inte säger mig någonting.” - Charlie, 21 år.

Samtidigt rasar en debatt som ifrågasätter transvårdens blotta existens.

Unga med transerfarenhet är ofta pålästa och medvetna om hur diskursen ser ut och vilka frågor som lyfts, vilket leder till en ökad stress och utsatthet. De ser och hör allt som sägs om dem. Det är inte konstigt att många drabbas av depression, ångest, och suicidalitet. Ändå är det sällan dessa personers faktiska livsvillkor, behov, och perspektiv som får stå i centrum.

“Det pratas om risker och permanenta nedsatta hälsotillstånd till följd av könsbekräftande behandling. Det pratas inget om riskerna och de permanenta nedsatta hälsotillstånden till följd av att ej få tillgång till könsbekräftande behandling.” - Cam, 16 år.

I media framställs det allt för ofta som att unga mår dåligt på grund av att de är trans. Att transidentiteten i sig är synonym med lidande. Vi skuldbelägger alltså de unga för att de mår dåligt. Samhällets ansvar att bemöta dessa ungdomar med respekt och empati tas helt enkelt inte med i beräkningen.

Men hur skulle du känna, om dina rättigheter, ditt liv, din identitet, blev ett hett debattämne i public service? Om människorna omkring dig inte ens tilltalade dig med rätt namn eller med rätt kön? Skulle du inte känna dig tillintetgjord?

Dessutom tillkommer en undermålig, underfinansierad och underprioriterad vård. Väntetiderna är långa, ofta flera år. Många transpersoner vittnar om ett liv fyllt av väntan och osäkerhet, om möten med myndighetspersoner och vårdpersonal vars uppdrag allt för ofta tycks vara att ifrågasätta med hårdast möjliga ton:

“Jag tycker transvården är ett skämt. Blir satt i långa köer för att sedan behöva gå genom utredningar som tar flera år. Blir lovad saker gång på gång men inget av det blir verklighet. De säger att man ska få stöd under utredningen för att kunna hantera könsdysfori men det får man inte. Spelar ingen roll hur dåligt du mår.” - Oliver, 17 år.

“Jag har inte direkt börjat min biologiska transition men jag skulle må bättre av det. Jag önskar att alla över 16 kan få pubertetsblockare och hormoner, ingen diskriminering och mer rättigheter. Vi har mycket mer för att kämpa för så att det blir bättre.” - Ilona, 16 år.

För den som är tonåring rör det sig om viktiga utvecklingsår som offras på vårdköernas altare.

Och när väntan sen är över är det inte säkert att det längre finns någon vård att få.

Den kanske har debatterats bort.


Saffron Amanda Sparmann, kommunikatör, Indra Queer- Trans- och Tjejjour, en del av Förenade Tjej-Trans- och Ungdomsjourer


Wendela Hilldoff, stödsamordnare, Indra Queer- Trans- och Tjejjour, en del av Förenade Tjej-Trans- och Ungdomsjourer


Therése Ekengren, verksamhetschef, Indra Queer- Trans- och Tjejjour, en del av Förenade Tjej-Trans- och Ungdomsjoure


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.