Debatt

Börja att bota våldet mot alla våra förorter

Debattören: Jag vet hur det är att växa upp i ett ”utsatt område”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Vad är skillnaden mellan att bo där jag växte upp och i ett område som inte är ”utsatt”? Pengar. Hur man än vrider och vänder på det så saknas det resurser, både privat och i våra gemensamma utrymmen för oss som bor i orten, skriver My Kårlycke.
Vad är skillnaden mellan att bo där jag växte upp och i ett område som inte är ”utsatt”? Pengar. Hur man än vrider och vänder på det så saknas det resurser, både privat och i våra gemensamma utrymmen för oss som bor i orten, skriver My Kårlycke.

DEBATT

DEBATT. Den svenska rap-artisten Einár har blivit skjuten och dött. Snart kommer de politiska partierna avlösa varandra med krav på fler poliser och hårdare tag mot kriminaliteten, om de inte redan gjort det.

De försöker sätta plåster på en sjukdom som inte bryr sig om plåster. För att bota våldet i våra förorter måste vi först bota våldet mot våra förorter.

Hyckleri, tänker ni, att jag som aktiv i ett politiskt ungdomsförbund skriver den här texten.

Kanske, men så länge jag kan minnas har jag bott i så kallade ”utsatta områden”, med undantag för när jag bodde i familjehem. Ja, ni hör ju – ett riktigt problembarn var något som jag blev kallad när jag var yngre.

Vi är inte många som är uppväxta i orten som orkar ta fajten med herrarna från villaområdena som påstår att alla kan bli vad de vill och att alla har samma möjligheter i Sverige, och det är därför jag skriver den här texten.

För alla som inte orkar.

När jag var yngre drog vi omkring och lekte på gårdarna mellan höghusen. Det fanns inte så mycket att göra så ofta hängde vi i trapphusen, speciellt på vintern när det var för kallt att vara ute.

När vi växte upp lärde vi oss att snatta för vi hade inga pengar till godis. Sedan lärde vi oss att röka och dricka alkohol och därefter blev det tyngre grejer.

Jag säger inte att det var så här för alla, men för allt för många.

Så vad är skillnaden mellan att bo där jag växte upp och i ett område som inte är ”utsatt”?

Pengar. Hur man än vrider och vänder på det så saknas det resurser, både privat och i våra gemensamma utrymmen för oss som bor i orten.

Här läggs skolor och fritidsgårdar ned och det som ska vara centrum i orten med mataffärer och vårdcentraler liknar bara spökstäder. Våra hem privatiseras och renoveras för att vi ska betala mer i hyra samtidigt som våra inkomster inte hänger med.

Knarket och våldet kanske är symtom, men det är klassamhället som är sjukdomen.

De områden där det tyngsta knarket säljs är inte i orten. Det är de fina villaområdena som har fester med kokain och försörjer de som säljer i orten. Och vem kan klandra de som säljer?

Att behöva ta till alla medel för att få pengar när man knappt kan gå runt är bara symtomet på sjukdomen, inte själva sjukdomen.

För de som verkligen vill ta tag i våldet i förorten måste först våldet mot våra förorter stoppas.

Sverige är det land där klassklyftorna ökar snabbast – och sedan blir folk förvånade av att det får konsekvenser.

Politiker och makthavare har konsekvent bedrivit drivit en linje som resulterat i försämringar för oss som bor i förorten.

Ge bestämmandet över våra områden till oss som faktiskt bor där och ge oss mer resurser för att bygga upp sådant som gått förlorat på grund av inkompetenta politiker.

För att bota sjukdomen behöver vi sluta behandla innerstäderna som nöjesparker som får tårtan medan förorten får smulorna.

Vi måste stoppa klassklyftorna från att öka och se till att de minskar i stället – och framför allt måste vi sätta in resurser i våra områden som handlar om att kompensera för hur orättvist klassamhället är för att ingen ska behöva sälja knark för att ha råd med mat och hyra.

Vi som bor här behöver inte strängare straff eller klungor med ordningsvakter eller poliser som drar runt och följer efter oss. Vi behöver kunna bo och leva ett värdigt liv utan misär som beror på brist på pengar.

Så vi kan få ett slut på våldet.


My Kårlycke, 24 år, uppvuxen i Fornhöjden i Södertälje men bor numera i Angered, Göteborg. Sitter i Ung Vänsters förbundsstyrelse.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt

/

Angered

LÄS VIDARE

DEBATT Mordet på Einár visar varför vi inte vittnar

ÄMNEN I ARTIKELN

Angered

Brott

Klassperspektiv

Ung Vänster