Gangsterrap bidrar till att unga blir kriminella

Martin Marmgren, polis: Kultursfärens makthavare riskerar stödja gängkriminaliteten

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2021-01-08

Flera ungdomsledare som är verksamma och uppväxta i segregerade förorter lyfter fram gangsterrappen som ett enormt problem i kampen om ungdomarnas samhällssyn och framtidsdrömmar, skriver Martin Marmgren.

DEBATT. Diskussionen om så kallad "gangsterrap" har blåst upp ordentligt den senaste veckan. Till skillnad ifrån många andra som tänker "inte ännu en videovåldsdebatt" så välkomnar jag det. 

Först, jag har inget intresse av att delta i drev mot enskilda artister. Jag har själv mött flera av dem i tjänsten. Människor är komplexa, och man kan respektera personen samtidigt som man fördömer handlingarna (och ibland försöker få honom lagförd för dem). 

Det är en annan sak att ha åsikter om musiken i sig. Alltså inte dess konstnärliga kvaliteter, dem avstår jag gärna ifrån att recensera, utan som samhällsfenomen. Och då tänker jag på den musik som skildrar och förhärligar vapenvåld, droghandel och andra aspekter av en kriminell livsstil och identitet.

Det är viktigt att förstå att lyriken sällan är ren fiktion, det är ofta en glorifierad version av en verklighet många av de här artisterna lever i och är med om att skapa.

Musiken kan också vara ett väldigt kraftfullt verktyg för att visa på våldskapital, hota eller håna fiender, möjliggöra tvättning av brottsinkomster samt kan även finansiera inköp av vapen och droger.

Det gör det inte särskilt lätt eller lockande för artisterna att ta avstånd ifrån kriminalitet. Kriminaliteten kan vara en integrerad del av musiken, och vice versa.

Det är dock inte det största problemet. Det är hur den här musiken på ett otroligt kraftfullt sätt säljer sin berättelse. 

Flera ungdomsledare som är verksamma och uppväxta i segregerade förorter lyfter fram gangsterrappen som ett enormt problem i kampen om ungdomarnas samhällssyn och framtidsdrömmar och upplever att den markant försvårar deras ansträngningar att få unga i riskzonen att välja en väg och vision som handlar om studier och jobb i stället för kriminalitet.

Dessutom riskerar extrema machoideal och stundtals grovt kvinnoförnedrande texter att påverka långt fler än dem som riskerar att välja en brottslig bana.

"Men man blir inte kriminell av musik" skriks det i kör. Nej, inte enbart av musik. Och om man sitter i ett tryggt hem i ett medelklassområde och har väldigt lite i sitt liv som gör den relaterbar så är nog gangsterrappen rätt harmlös.

Men om man växer upp i samma stadsdelar som artisterna, delar samma referensramar av en vardag där våldet och drogerna är närvarande och dessutom möter de kriminella förebilderna i en miljö där de är väl förankrade och har en mycket stark status kan den absolut vara en del i varför ett barn med andra riskfaktorer glider in i kriminalitet. 

Så hur ska då samhället hantera den här just nu enormt framgångsrika musikgenren? Ja, inte genom att döma de ungdomar som lyssnar på den för att de identifierar sig med texterna och delar samma känsla av utanförskap som artisterna har växt upp med.

Däremot kunde man önska ett lite mer reflekterande förhållningssätt av makthavare inom kultursfären än att bara fastna i "vi skiljer på konstnären och verket".

Michael Jacksons texter handlar inte om pedofila övergrepp. Vad gäller gangsterrappen är det mer relevant att jämföra med exempelvis reggaeartisten Buju Banton som både sjunger om och har gjort sig skyldig till våld mot homosexuella (dock enstaka texter, och inte kärnan i artisteriet som kriminaliteten är för en del rappare).

När man är med och främjar den värsta sortens gangsterrap genom att erbjuda plattformar, ge reklam och höja upp artister så riskerar man också att aktivt bidra till att ge pengar och verktyg åt gängkriminella miljöer samt att förenkla nyrekrytering in i kriminalitet i utsatta områden.

Just den nyrekrytering som de flesta av oss som arbetar där ser som helt central att stoppa.

Det saknas inte exempel på när kultursfären har varit snabb med att agera.

En känd skådespelare blev snabbt av med uppdrag då uppgifter kring hur han misshandlat sitt ex spreds. Ett inspelat tv-avsnitt med en rektor sändes aldrig då det blev känt att han tidigare uttryckt sig rasistiskt på sociala medier. Etcetera.

Jag påstår inte att något av dessa beslut var felaktiga. Både rasism och kvinnomisshandel är avskyvärt.

Men att det givet den handlingskraften skulle vara problematiskt att åtminstone inte aktivt lyfta fram personer vars texter anspelar på och är en integrerad del av pågående grov kriminalitet framstår lätt som dubbelmoral. Kriminalitet som dessa personer inte (till skillnad ifrån exempelvis rektorn) heller ber om ursäkt för och tar avstånd från  

Antingen det, eller så anses helt enkelt så kallad "gängkriminalitet" i vissa kultursfärer vara rätt cool, och inte klandervärd nog att behöva tas avstånd ifrån.

Om man som jag har sett den extrema hänsynslösheten de här grupperingarna uppvisar, om man har upplevt hur deras brottslighet förstör liv och framtidsutsikter i hela stadsdelar, om man har sett unga dödas och pratat med förkrossade föräldrar, då kan den inställningen vara aningen provocerande.


Martin Marmgren, arbetar som gruppchef för områdespolisgruppen i Lokalpolisområde Järva. Aktiv i MP.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.