Journalister gör inte sitt jobb i förorterna
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-05-20 | Publicerad 2016-05-19
Debattören: Misstron mot medier i socialt utsatta områden är tyvärr befogad
DEBATT. Det är allvarligt när journalister hotas eller utsätts för våld. Oavsett vilka motiv som ligger bakom är det demokratin och allas vår yttrandefrihet som hotas.
Det är också i sammanhanget oviktigt vilka motiv de journalister som utsätts för hot har i sitt arbete, eller hur dåligt jobb de gör.
Jag tänker på australienska ”60 minutes” som guidades runt i Rinkeby av rasistiska sajten Avpixlats Jan Sjunnesson och på norska NRK i Husby.
Vi får aldrig acceptera att journalister med våld och hot förhindras från att göra sitt arbete.
Händelserna har återigen aktualiserat en del nygamla frågor:
Finns det en misstro mot journalister och journalistiken i socialt utsatta områden?
Är det möjligt att göra journalistik i dessa områden utan att bli utsatt för hot och våld?
Mitt eget svar på båda frågorna är ja.
Ja. Det finns en misstro mot journalister i en del socialt utsatta områden och den misstron är tyvärr befogad. Men det är absolut viktigt att vi inte blandar ihop den allmänna misstron hos folk med attacker och hot som riktats mot en del journalister.
För attackerna har andra orsaker. Det är inte första gången tv-team attackeras i Järva i Stockholm och i de allra flesta fallen har det varit en liten grupp unga män som utfört attackerna. Ibland har det handlat om unga arga män i djupt utanförskap som riktat sin frustration mot journalisterna som vid sidan om polisen kanske är de enda samhällsrepresentanter de möter.
Men det har också handlat om personer som driver olaglig verksamhet, till exempel droghandel, och som ser en kamera i närheten som störningsmoment.
Det är mycket allvarliga händelser som vi måste markera kraftigt emot och som måste stoppas. Men det sker väldigt sällan och det innebär inte det generellt är farligt att verka som journalist i dessa områden.
Då tycker jag det är allvarligare med den breda, allmänna upplevelsen av att journalister inte bryr sig om de frågor som handlar om ens grannskap. Och jag kan inte annat än att ge dem rätt. För under många år har det funnits en ganska omfattade medieskugga över dessa bostadsområden.
Lokalpolitiken har i princip varit obevakad. Stadsdelsförvaltningar med miljardbudget behöver inte oroa sig för några granskningar. Tjänstemän är ovana att journalister begär ut offentliga handlingar.
Nedrustningar av områdescentrum, försämring av skolors resultat, oseriösa bostadsbolag och centrumägare, otryggheten, den höga ungdomsarbetslösheten; många av de frågor som påverkar de boendes liv är i medieskugga.
Föreningslivet, kulturevenemang, klubbidrott och näringslivet är ointressant för journalisterna.
Mediebevakningen av våra förorter har fallerat. Förortjournalistik har i praktiken inneburit blåljusjournalistik.
För vi har en journalistkår som i stora drag är vit, medelålders medelklass med akademikerbakgrund som segregerat sig i egna mer eller mindre välbärgade stadsdelar. Enfald i kåren ger enfald i journalistiken.
Dessutom ligger nästan alla redaktioner i Stockholm inom innerstadstullarna. Många journalister riskerar med andra ord att ha en snäv bild av staden.
Mycket av den journalistik som görs har en given medialogik och i bygger huvudsak på pressmeddelanden och myndighetspersoner i huvudrollen som förklarar världen.
Det blir en journalistik som riktar sig mot en medelklass, som inte angår folk i svagare bostadsområden. Och det skapar en misstro mot medierna.
Men vi får absolut inte överdriva denna misstro. För min erfarenhet är att lika stor som misstron är, lika lätt är det att övervinna den och vinna folks förtroende för journalistiken.
Det handlar till att börja med om att göra journalistiskt fotarbete, att respektfullt möta folk på deras hemmaplan. Vi måste vara där vår publik är och sträva efter hög kontinuerlig närvaro.
Det handlar också om att vända på perspektiven, låta de som vi kallar för berörda och deras perspektiv genomsyra rapporteringen, låta dem stå för problemformuleringen i stället för tjänstemännen.
Det kräver att vi ser över vilka som gör journalistik. Vi måste ha redaktioner som i möjligaste mån återspeglar den mångfald som finns i samhället. Det är en nödvändig förutsättning för relevant och bra journalistik.
Gör vi journalistik som är relevant och engagerar kan vi räkna med förtroendet ökar. För vi behöver fler journalister i våra förorter, inte färre.
Rouzbeh Djalaie
Rouzbeh Djalaie Agendaproducent Sveriges Radio P4 Stockholm och P5 STHLM, med särskilt fokus att utveckla kanalernas publikarbete och innehåll.
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.