Debatt

Jag kände skam när jag fick vänta på rummet

Meryem Yebio, 33: ”Swedengate”-fenomenet gör mig stolt över min egen bakgrund

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag tänker tillbaka på alla gånger som jag som barn var hemma hos min grannkompis och lekte och blev ombedd att vänta på rummet. #Swedengate-traumat har gjort att jag från från barnsben och fortfarande är obekväm med att äta spontant hos andra, skriver Meryem Yebio.
Jag tänker tillbaka på alla gånger som jag som barn var hemma hos min grannkompis och lekte och blev ombedd att vänta på rummet. #Swedengate-traumat har gjort att jag från från barnsben och fortfarande är obekväm med att äta spontant hos andra, skriver Meryem Yebio.

DEBATT

DEBATT. ”Till min lillebror då?”. Så brukade det alltid låta när jag som barn fick saker i min lillebrors frånvaro. Något som ofta resulterade i att min mamma kallade mig för tiggare även om tiggandet var till följd av hennes uppfostran. 

”Swedengate”-debatten har fått mig att tänka tillbaka på vissa delar av min barndom som jag hade begravt djupt.

Jag tänker tillbaka på alla gånger som jag som barn var hemma hos min grannkompis och lekte och blev ombedd att vänta på rummet medan min vän och hennes familj åt i köket några meter från rummet.

Varje gång detta hände kändes det på något märkligt sätt som jag än idag inte kan sätta ord på, annat än att det bara kändes fel i hela kroppen.

Jag undrar varför jag aldrig gick hem när detta skedde, men viljan att leka med min vän måste ha tagit över den märkliga skamkänslan exkluderingen orsakat.

Förutom det kändes frågan om att vänta på rummet även oerhört främmande, eftersom mina vänner inklusive kompisen jag väntade på i rummet alltid åt hemma hos mig och min familj.

Jag har än i dag aldrig hört mina föräldrar be någon av mina eller mina bröders vänner sitta på rummet och vänta medan vi äter, utan alltid mer eller mindre tvingat våra besökare att äta med och hos oss.

Inte för att vi på något sätt levt i överflöd (snarare tvärtom), utan för att det varit så självklart för mina eritreanska föräldrar att dela på det som finns oavsett om det vid tillfället varit mycket eller lite. 

I kölvattnet av den uppblossade debatten inser jag att det är ”Swedengate”-traumat som gjort att jag från från barnsben alltid varit och fortfarande är obekväm med att äta spontant hos andra.

Jag tackar oftare nej än ja till mat hos andra och äter alltid innan – även när jag blir bjuden på middag. I dag inser jag att det till stor del har att göra med hur vanligt förekommande ”du kan leka på rummet medan x äter” var när jag var liten – även om en del av min känsla av att vara obekväm även har att göra med min eritreanska uppfostran.

Min mamma har alltid varit mån om att vi inte ska framstå som hungriga hos andra och mättat oss innan vi gått hem till andra (inklusive släkt) även på planerade middagar.

I eritreansk kultur är mycket nämligen helt tvärtemot ”Swedengate”-fenomenet. Du delar alltid det du har och din gäst ska alltid få mer och/eller bättre än dig även om du lever på marginalen.

Och när du själv är gäst ska du underlätta för den du blir bjuden till så mycket som du kan, helst genom att tacka nej eller äta och dricka i begränsad mängd (läs: inte som att du vore hemma hos dig själv om du är eritrean).

I den eritreanska kulturen tackar du till och med nej till mat även när du är hungrig för vad du än gör så vill du inte framstå som hungrig (läs: att du inte får eller har mat hemma) eller girig.

Enligt eritreansk kultur äter du alltid mer i ditt egna hem än du äter hos andra och du bjuder alltid tillbaka med råge om du nu misslyckats med att vara den första att bjuda.

Du är även mycket mer bekväm med att ge än att få och bråken handlar oftare om att någon vill stå för bjudningen än att den andra ska betala eller stå för maten. 

Min mamma brukar alltid berätta om hur mycket hon fick skämmas för mig som barn när olika personer köpte saker till mig när de träffade mig ute och jag alltid brukade säga "till Semir (min lillebror) då?" och indirekt be dem att även köpa samma sak till honom.

Troligtvis för att jag fick dåligt samvete över att ha fått något i hans frånvaro som jag vet att även han hade velat ha. Något som sitter i än i dag och som min mamma fortfarande kallar mig "lemanit" (tiggare) för. 

Nej jag är inte mamma. Men jag vet att jag aldrig någonsin i min vildaste fantasi skulle låta mitt barns vän vänta på mitt barns rum medan vår familj åt. Jag blir känslomässigt rörd bara vid tanken på det väntande barnet.

Jag tror att det är samma känsla som fick mig att ”tigga” saker till min lillebror när jag var barn. Han blev ”den väntande vännen på rummet” för mig bara genom att inte vara med mig när jag fick godis, glass och allt vad det kunde vara.

Hela ”Swedengate”-fenomenet gör mig ändå så otroligt stolt och tacksam över min eritreanska uppfostran och den ”lemanit” som den format mig till. 


Meryem Yebio, 33 år och sjuksköterska

CHATTA: Fick du också sitta och vänta på rummet?

Skriv inlägg
  • Kristofer Forssblad-Olsson

    Nu avslutar vi chatten för den här gången.

    Tack alla ni som har varit med och tyckt till!

  • Jag brukade alltid bli erbjuden mat hos mina vänner men ringde hem och frågade om det var ok att äta hos dem. Ibland ville föräldrarna att jag skulle äta tillsammans med dem senare men oftast var det ok. Detta var 70-80 talet. Mina barns vänner har också alltid blivit erbjudna att äta med men när de var yngre bad jag dem ringa hem och fråga om det var ok.

    Tina 67
  • När jag växte upp så väntade man alltid på rummet, men min dotter och hennes vänner blev alltid erbjudna att äta hos varandra. Vi föräldrar kollade alltid med varandra så det var ok. Så gör min dotter med sina barn och deras vänner nu.

    Anette Brigga
  • Alltså denna diskussion är ju löjlig. Har man alla grannarnas barn inne varje dag går det ju självklart inte - vi bjuder ju inte dem normalt på mat då de kan gå hem över vägen. Har de haft kompisar hemma som bor längre bort, självklart får de mat. Så har det varit i min barndom också. Vi hade fått leva på socialbidrag om vi hade bjudit våra tre barns kompisar på mat eftersom de är hemma hos oss varje dag...

    Karin
  • Tycker personligen det känns oartigt att förvänta mig mat när jag är på besök hos andra. Inte alls något konstigt att vänta med de äter i min mening. För att inte tala om att morsan lackade för man redan hade ätit och hon lagade mat ionödan.

    Helt annat om jag innan blivit inbjuden på mat men på 90talet när jag lekte hos bekanta så gick varje person hem till sig och åt eller så lirade man nintendo medan de åt middag.

    Förstår ej problemet

    Kristoffer
  • Fick alltid vänta på rummet hos kompisar, speciellt hos de med god ekonomi. Mina föräldrar levde på existens minimum men bjöd alltid om det fanns mat. De är från Norge.

    Kurt
  • Vi bjöd alltid våra barns kompisar på mat men man kunde också se stt vissa föräldrar aldrig ringde hem sina barn för att äta. Bodde knappt 100 m ifrån varandra.Då tycker jag att man kan gå hem till sig själv och äta. Vissa föräldrar satte i system att inte ge dina egna barn mat för de var ute hos kompisar varje dag och gick aldrig hem och åt. Åt ofta mig.

    Varför smutskasta Sverige!?

    Vad är syftet?!

    Maria
  • Att vänta på kompisens rum medan de åt mat hände när jag växte upp.

    För mina barn har det aldrig hänt och kanske är detta en svunnen tid.

    Varför är detta så konstigt egentligen. Gästfrihet är mycket mer än om en kompis åt när man växte upp

    Erik
  • Uppväxt under 80-90 talet.

    Jag fick alltid mat hos "svenska" kompisarnas föräldrar. Där jag inte blev bjuden på mat var från de som inte var från Sverige. Så den här debatten är fejk för mig.

    M
  • Jag bjöd för 35 år sedan en av barnens kompisar på middag, men föräldrarna blev arga på mig för att jag inte ringde och frågade först. Det förstörde deras middag som de skulle äta när flickan kom hem. För då var hon ju mätt.

    Men jag bjuder alltid trots det bakslaget. Det känns taskigt annars.

    Malmöbo -57
  • "S", jag upplever inte att debatten handlar om etniskt svenska, utan snarare människor som bor i Sverige(?). Jag hade flera vänner med utländsk bakgrund vars föräldrar inte bjöd på mat.

    Lina
  • Absolut. Har alltid bjudit barnens kompisar på mat. Sen kanske de fått restriktioner från sina föräldrar.

    DAVID ANGEÅ
  • Jag blev skickad in på rummet när det skulle ätas fika

    Anonym
  • För mig som mamma är middag kvalitetstid med mina barn att vara tillsammans efter en lång dag.

    Tyvärr verkar inte alla föräldrar känna så då de vill ha ”egen kvalitetstid” efter en lång arbetsdag och helst ska barnen somna tidigt också?Barn har blivit en status pryl.Viktigt att ge dem en trygg barndom ,finnas till och vara en bra vuxen och alltid vara tillgänglig och ha koll och kunna säga nej för att du älskar dem./Mamma till tre fantastiska döttrar

    Åse
  • Beror väl lite på…. Vi erbjuder oftast mat men det är inte alltid kompisarna tackar ja. De ska äta hemma, tycker inte om maten, har redan ätit etc. Sen har vi sonens kompis som i princip är här varje dag. Vi erbjuder honom middag ibland men han springer oftast hem och äter för att sen komma tillbaka. Det är inte rimligt att äta veckans alla middagar hos en annan familj trots allt. Jag tror jag gjorde samma sak som barn, åt hemma alltså, jag minns inte denna matdetalj så noga. Ofta var vi utomhus så alla sprang väl hem till sig och sedan ut igen. Ingen stor grej. Mat fick man i sig.

    Ida
  • Jag åt var och varannan dag hos kompisar och dem hos oss under min uppväxt under 70-90-talet i olika delar av mellansverige. Har aldrig hört talas om att man inte blev bjuden.

    Marie
  • Ja, hos mina kompisar fick jag oftast (inte alltid) vänta på rummet när jag var liten. Tror det berodde på att vi oftast åt hemma samma tid varje kväll med familjen och att inte kompisarnas föräldrar ville ”ställa till det” med vår middag hemma. Handlade inte om snålhet, man bara gjorde så. Om någon kompis var hos mig och den var hungrig så fick den så klart mat. Det var tråkigt att sitta på rummet och vänta… men man var van. Blev det för tråkigt gick jag hem. Lintott så hade inget med min hudfärg att göra.

    Åsa
  • Oavsett vilken kultur man har så känns det respektlöst att inte erbjuda mat ens. Känns så själlöst att skicka ett barn till ett rum medans man äter. Herregud vad är det för fel på oss svenskar? Jag är själv Svensk fyi.

    Jonte
  • Min mamma sa alltid att jag skulle komma hem och äta, för hon ville inte att kompisars föräldrar skulle tro att vi var fattiga. Det ansågs fint att tacka nej till mat, och säga att man ska äta hemma sen.

    Jenny
  • Där vi bodde gick det inte att bjuda hur som helst De flesta åt inte fläskkött och då var det ingen som fick äta eller ville smaka !

    Olle


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt

/

Föräldraskap

ÄMNEN I ARTIKELN

Föräldraskap