Offer för sexbrott beter sig inte som vi tror
Debattören: Många orsaker till att personer väntar lång tid med att anmäla
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-03-15
DEBATT. Då var vi här igen. En kvinna berättar om att hon har utsatts för sexuella övergrepp och genast följer en mängd spekulationer och ifrågasättanden av hennes trovärdighet.
Jag vet såklart ingenting om vad som har hänt och vill inte heller lägga mig i det enskilda fallet. Men däremot är det förvånande och beklagligt att så många väljer att direkt ifrågasätta trovärdigheten i berättelsen enligt våra egna föreställningar om hur offer för sexuella övergrepp bör bete sig.
En fråga många ställer sig är varför någon väntar flera år med att anmäla ett sexuellt övergrepp. Trots att det kan verka kontraintuitivt finns det i själva verket flera förklaringar som experter inom sexuellt våld vittnar om.
För det första kan offret vara rädd för de negativa konsekvenser en anmälan innebär, för en själv men också för förövaren.
Att anmäla någon för sexuella övergrepp kommer dels med risken att själv möta negativa kommentarer och att bli ifrågasatt. Man kanske inte vill stöta sig med sin omgivning eller är rädd att bli utfryst. Man kan också vilja skydda förövaren från den sociala kostnad det innebär att bli anmäld.
Särskilt kvinnor väljer ofta en strategi som går ut på att släta över saker, ännu mer om det är någon man behöver fortsätta ha kontakt med.
För det andra är det vanligt att skuldbelägga sig själv och inte förrän långt efter inse att felet inte var ens eget.
Särskilt när förövaren är någon offret litar på kan det ta år innan man lyckas identifiera vad som har hänt och att det var ett övergrepp. En strategi som förövare använder sig av är att kamouflera agerandet som humor eller som att det aldrig hänt. Det leder till förvirring och skuld hos offret som känner sig taskig för att man tänker illa om den andra.
För det tredje känner den som har utsatts ofta skam över det som har hänt och en motvilja att se sig själv som ett offer.
Vi är fortfarande fast i föreställningen om det svaga, skyddslösa offret, och om det inte rimmar med ens egen självbild kan det vara enklare att försöka slå ifrån sig händelsen. Det kan också bidra till att förklara att man avstår från att anmäla brottet eller berätta om det i nära anslutning till händelsen.
En återkommande kommentar när någon väljer att berätta om övergrepp först flera år senare är att man efter så lång tid inte borde bry sig längre och i stället bara gå vidare.
Det kan vara så att man inte längre påverkas av händelsen, och det vore ju i så fall mycket positivt, men det är knappast ett skäl att avstå ifrån att anmäla även om lång tid har gått.
Alla påverkas inte starkt av inbrott, bedrägerier eller ens sexuella ofredanden. Men givetvis måste utgångspunkten vara att varje person som misstänker att de har utsatts för något olagligt ska anmäla detta till polisen.
Rättssystemet kan inte anpassas efter individers dagsaktuella känslor. Det kan också vara så att det är först när man har bearbetat ett övergrepp som man känner sig stark nog att berätta om det och ta steget att anmäla.
Bara de senaste åren finns otaliga exempel på att offer för sexuellt våld kliver fram först långt efter att övergreppen har ägt rum.
Patrik Sjöberg berättade om hur hans tränare och styvpappa utnyttjat honom som 11-åring först när han själv var 46 år.
I avslöjandena kring den så kallade ”Kulturprofilen” från 2017 fanns anklagelser om övergrepp så långt tillbaka som 80-talet.
Gwyneth Paltrow, Selma Hayek, Angelina Jolie och många av de andra som utsattes av Harvey Weinstein väntade också många år innan de berättade, när de inte längre befann sig i en beroendeställning.
Vi måste också en gång för alla lära oss att människor reagerar olika på trauma, oavsett om det är en brand, ett terrorattentat eller sexuella övergrepp. Vissa blir rädda, andra blir arga. Några blir energiska och andra inneslutna.
När det gäller offer för sexuellt våld är det inte ovanligt att verka lugn eller till och med skämta bort det som hänt eller umgås med förövaren.
Att någon inte beter sig som vi anser är lämpligt ska inte användas som ”bevis” för att misskreditera en berättelse.
Ingen utomstående vet vad som har hänt mellan två människor i ett slutet rum. Anklagelser om sexuella övergrepp är därför i sin natur väldigt komplexa och svåra att förhålla sig till.
Men det minsta vi kan göra som utomstående är att ta ansvar för hur vi uttrycker oss om vittnesmål om sexuella övergrepp och låta bli att spä på de många fördomar som finns kring hur offer ska agera och bete sig.
Magda Rasmusson, rektor Cogitoakademin och politiskt sakkunnig (MP) i regeringskansliet 2017–2021
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.