Det kan vi i Sverige lära av kaoset i USA

Christer Nylander: Flirta inte med någon du inte vill bli ihop med

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2021-01-08

Betyder det som hände vid Capitol Hill något för Sverige? Troligen. Jag tror att även svensk politik och offentlighet behöver reflektion och självrannsakan, skriver Christer Nylander.

DEBATT. Vi är många som nu försöker förstå hur det kunde gå så illa i USA. Vi försöker smälta intrycken från de obehagliga händelserna utanför den amerikanska kongressen. Och så smått börjar vi kanske fundera på vilka slutsatser som kan dras.

Betyder detta något för Sverige? Troligen. 

Polarisering, ytlighet och populism är inga små problem för en demokrati. Men lika överdrivet som det vore att varna för att Sverige håller på att bli som USA, lika naivt vore det att vägra se att också vi drabbas av de vindar som drar över de västliga demokratierna.

Det kan börja i att debatten blir mer aggressiv och oresonlig. Att språket hårdnar och fiender avhumaniseras. Det kan leda till att det politiska systemet får svårare att leverera. Och det kan sluta där. Men det kan också fortsätta i en negativ spiral som till sist riskerar bli svår att bryta. 

När man är mitt inne i kampen är det enkelt att dras med i polariseringen.

Man vill ju försvara sitt, och när de andra rustar upp är det en naturlig reaktion att själv också göra det. När motståndaren höjer rösten, gör du också det. När motståndaren tar till fula knep, så lockas du också att göra det.

Så skapar individuell rationalitet en situation av kollektiv irrationalitet. Alla gjorde det som ansågs rimligt i stunden, men slutresultatet blev något ingen, eller i alla fall väldigt få, ville ha. 

Jag tror att svensk politik och offentlighet behöver reflektion, självrannsakan och en konstruktiv diskussion om vilken väg vi vill att det offentliga samtalet i Sverige ska ta. Det finns flera trådar att dra i om man vill förbättra såväl det demokratiska samtalet, som det demokratiska systemets förmåga att lösa samhällsproblem. Låt mig lista några. 

Vårda språket. Det spelar roll vilka ord och metaforer som ledande politiker väljer att använda. När en partiledare säger att det är krig, när en ledande politiker säger att vi måste segra eller dö, när någon avhumaniserar motståndare, så påverkar det samhällsklimatet i stort. Om ministrar på sociala medier förlöjligar, förminskar eller medvetet missuppfattar meningsmotståndare så blir det en förebild att mäta sig mot för alla andra.

Man måste inte alltid ända in i kaklet. Senaste decenniet har polariseringen i svensk politik inneburit att regelverk och institutioner fått stå tillbaka för tanken att varje medel måste användas för att nå sitt mål. Alla partier bär skuld i detta. Budgetregler som skapades efter 90-tals krisen har underminerats.

I riksdagen kan inflation i användande av misstroendevotum och KU-anmälningar innebära att de på sikt riskerar tappar i betydelse.

Om inte institutioner värnas och spelregler följs kommer de inte till sist att förlora sin betydelse. På sikt förlorar det politiska systemet förmåga att leverera. Visst låter det ibland som om väljarna kräver att man driver en fråga ända in i kaklet, men det är inte alltid så att de som låter högst är representativa för vad väljarna i allmänhet förväntar sig av politiker.

Breda medier måste överleva polariseringen. Det är intressant och välkommet att nya ambitiösa medieprojekt nu dras igång. Man kan också förstå vikten av att profilera sig mot en tydligt avgränsad målgrupp för att få kunder och läsare. Men vi behöver samtidigt också starka medieredaktioner som står för bredd såväl i innehåll, vinklar som kundkrets.

Public service behöver fortsatt brett uppdrag och lokalmedia behöver förutsättningar att klara den digitala omställningen.

Som människa är det ofta skönt att få sin världsbild bekräftad, som medborgare behöver vi media som granskar makten och som speglar samhällsfenomen opartiskt och från flera olika perspektiv. 

Ta väljarna på allvar. Ibland måste vi politiker förenkla, men politik kan inte bara serveras med one-liners och ytliga förenklingar. Svenska väljare klarar ha mer än en tanke i huvudet samtidigt. En komplicerad värld där svaren inte alltid är enkla kräver politiker som vågar lita på väljarna.  

Blicka framåt, inte bakåt. Känslan av att ha förlorat något är en väldigt stark drivkraft. Särskilt om vi upplever att det vi hade har stulits av någon.

Vi ser hur kraften användes av Trump när han lovade göra USA starkt igen, och när han påstår att valsegern stulits.

Vi såg den också i Brexit-kampanjens löfte att ta tillbaka kontrollen. Någon har tagit något ifrån er, vi lovar att ni ska få tillbaka det.

Denna revanschretorik leder ofta till ett nollsummespel. Det en vinner måste någon annan förlora. En konstruktiv blick framåt i stället för en revanschistisk blick bakåt, skapar möjlighet att lösa konflikter på sätt där inte den enes framgång är den andres absoluta förlust.

Tänk två gånger innan du flirtar med den du inte vill bli ihop med. Trump uppskattade säkert att få högljudd support av den högerextrema vit makt-rörelsen, men jag anar och hoppas att han aldrig ville att den skulle bli en maktfaktor på riktigt. Men ibland blir det så att hunden inte viftar på svansen utan svansen styr hunden.


Christer Nylander, riksdagsledamot (L)


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.