Misshandlad – sedan sviken av samhället
Debattören: Hur kan Migrationsverket placera den dömde mannen i samma ort som Sara?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-05-22
DEBATT. Nyligen fick jag som privatperson kontakt med Sara som flytt ett krigsdrabbat land tillsammans med man och tre barn. Sara anlände ensam med barnen till Sverige och placerades på ett anläggningsboende av Migrationsverket.
Några månader senare anländer även mannen. Han söker inte asyl, är uppenbart missnöjd och utsätter Sara och barnen för allvarligt psykiskt våld. Sara utsätts även fysiskt. Till slut polisanmäler Sara och mannen häktas.
I väntan på dom blir han dock frisläppt och lämnar landet. Mer än ett år senare återvänder han – rasande - då Sara ansökt om skilsmässa. Väl här begår han ytterligare brott mot familjen som slutligen leder till fängelsedom.
Det är nu allt ballar ur.
När mannen frisläppts, och ska informeras om skilsmässobeslutet, missar Tingsrätten att Sara lever med sekretessmarkering och att mannen har kontaktförbud. Man röjer i och med utskicket Saras adress.
Mannen ber då Migrationsverket att bli placerad på samma ort – och Migrationsverket säger ja. När mannen flyttats dröjer det inte länge innan han hittar Sara. Polisen hävdar då att de är maktlösa eftersom han ”har rätt att röra sig fritt”.
När mannen söker upp henne igen, och hon vädjar för sitt liv hos polisen och socialtjänsten, väljer man att placera familjen på hotell för att skydda – men missar att man placerar på samma ort där mannen bor.
Sara blir i det kommande placerad på flera olika platser men får ingen hjälp av socialtjänsten att lösa sin situation mer permanent. Hon förväntas själv hitta ett boende.
Sara får till slut hjälp i en kommun efter att fullständigt ha brutit samman i deras reception. Socialsekreteraren hon möter är den första som faktiskt anstränger sig för att hjälpa en desperat människa. Sara får hjälp att hitta boende och arbete.
Skönt tänker ni. Men det tar inte slut här.
Mannen får nämligen återigen veta vart Sara bor. Migrationsverket är på väg att ordna med anvisat boende för mannen i lämplig kommun och när han inkommer med önskemål om vart han vill bo väljer man återigen att tillgodose dessa.
Samtidigt tar Saras socialsekreterare kontakt med Migrationsverket för att försäkra sig om att mannen befinner sig på behörigt avstånd och får veta att mannen blivit anvisad boende i närheten. Hon förklarar bestämt att han inte kan tillåtas bosätta sig så nära men får svaret att beslutet inte kan upphävas. Mannens mående kan nämligen ”riskera att påverkas i negativ riktning”.
I detta läge befinner sig Sara i dag. Hon har äntligen lyckats skapa ett liv för sig och sina barn, har äntligen slutat fly. När mannen nu hittat henne igen slås allt i bitar. Och jag måste fråga; tycker vi att det här är rimligt?
Är det rimligt att ansvaret för att undvika våld fortfarande ska ligga på våldsoffret? Är det rimligt att Sara och hennes barn ska skickas på flykt igen? Är det rimligt att mannens mående prioriteras framför Saras och barnens säkerhet?
Hur kan mannen, som dömts för misshandel och som har kontaktförbud, med Migrationsverkets hjälp och goda vilja, tillåtas önska en placering i närheten av våldsoffret?
Vi kan inte tillåta att våldsoffer utsätts för livsfara för att myndigheter inte kan, inte orkar eller inte vill kommunicera med varandra!
Hur kan socialtjänsten uppmana Sara att själv lösa sin boendesituation? Det är svårt nog att hitta boende i dag. Lägg då till att nyss ha flytt hemlandet, att inte kunna språket och vara traumatiserad av våld och alla inser väl att det är en omöjlig uppgift? Om vi som socialarbetare inte vill hjälpa Sara och hennes barn i den här extrema situationen – vem är det då vi tänker oss att vi ska hjälpa?
Med den här berättelsen hoppas jag kunna väcka debatt kring hur vi kan gå tillväga för att placera nyanlända i landets kommuner och samtidigt försäkra oss om att en eventuell placering inte försätter någon annan i livsfara?
Vi måste lösa det här problemet och vi måste uppenbarligen nå ut bredare med utbildningar om våld i nära relationer. Och det brådskar.
Varje år dödas kvinnor i Sverige av tidigare partners eller närstående.
Förhoppningsvis går inte Sara detta öde till mötes.
Bahareh Andersson
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.