Cynism styr vänsterns hets mot friskolorna

Gunnar Hökmark: Dåliga skolor får vara kvar, bra skolor ska förbjudas

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2021-12-03

Den kommunala skolans rätt till sina elever har blivit vänsterns utgångspunkt i skoldebatten, inte alla elevers rätt till den bästa möjliga utbildningen. Det är en låsning som gör unga människor till förlorare, skriver Gunnar Hökmark.

DEBATT. Det finns ett inslag i hetsen mot friskolor där ideologi blir till cynism. Det är när friskolemotståndare hellre vill förbjuda de skolor som elever vill gå i än avveckla de skolor som lyckas sämst med att ge eleverna en bra start i livet.

Den svenska vänstern menar nämligen att det är bättre att fortsätta driva kommunala skolor även när de misslyckas med att ge sina elever en god start i livet.

Den kommunala skolans rätt till sina elever har blivit vänsterns utgångspunkt i skoldebatten, inte alla elevers rätt till den bästa möjliga utbildningen. Det är en låsning som gör unga människor till förlorare.

Skälet är att vänstern hellre vill attackera sin symbolfråga om vinster i företagandet än att minst 15 procent av eleverna inte får gymnasiebehörighet, och att ungefär ytterligare 15 procent precis klarar den nätt och jämnt, med de problem det innebär inför framtida studier.

Parollen att vinst är stöld blir viktigare än det faktum att en god utbildning inte bara är det bästa kapitalet. En bra utbildning är också den enda vägen för att bryta social segregation och utanförskap.

Det var den synen på vinst som störtade in Socialdemokraterna i 1980-talets löntagarfondsdebatt om socialisering av svenska företag.

Det kan synas vara långt tillbaka i tiden men det är inte längre än att flertalet av dagens ledande socialdemokrater var med när partiet med vinsten som skäl ville driva fram ett övertagande av företagen.

Nu är man där igen och börjar med skolorna och välfärden.

Därför vill man hellre strypa framgångsrika skolor än att ta itu med skolor som genom sina resultat fördjupar segregation och utanförskap och drabbar unga människor när de är som mest sårbara.

Det är kallhamrad cynism som motverkar de elever som vill bryta den segregation de vuxit upp i.

Men det som är än mer cyniskt är att man i försvar av de skolor som inte klarar sin uppgift förklarar deras resultat med de socioekonomiska förutsättningarna i olika bostadsområden. Som om dessa är ett skäl till att acceptera dåliga resultat år efter år.

När jag och andra har föreslagit att man ska avveckla de dåliga skolorna säger man att orsaken till att dessa skolor lyckas sämre än det stora flertalet fristående skolor är eleverna och deras bakgrund, inte den skola de går i.

Det är därför man absurt nog inte vill låta dem välja någon annan skola.

Cynismen är desto större eftersom regeringen och den övriga vänstern, för att bli av med köerna till fristående skolor, vill lotta ut platserna i dessa skolor.

Inte göra platserna fler utan tvärtom göra dem färre för att sedan använda dem som lotterivinster.

Nu är ursäkten att det är elevernas bakgrund som är problemet en undanflykt. Det finns nämligen betydande skillnader i resultaten mellan skolor med likvärdiga förutsättningar i hela Sverige och dem i olika utanförskapsområden.

Vi har över tid kunnat se att skolor med bra ledning har utvecklats och vi har kunnat se hur skolor har återfallit i dåliga resultat. Det finns bra och dåliga skolor, men det finns inga dåliga elever.

Det naturliga vore så klart att dåliga skolor avvecklades och att fler skolor som elever vill välja fick möjlighet att växa. I stället ska eleverna berövas möjligheten att få välja en bättre skola.

De ska vackert gå kvar i samma skola som misslyckades med deras äldre syskon och vänner i andras förhoppning att dessa skolor någon gång av sig själva ska bli bättre.

Vad friskolemotståndarna glömmer är en viktig sanning. Skolan är för eleven en färskvara som man behöver nu. Ingen elev i dag blir hjälpt av om hennes eller hans skola kanske är bättre om fem år.

Det är därför vi behöver mångfalden, skolvalet och den allemansrätt som skolpengen har gett, oavsett hur engagerade stridsropen mot vinst är.


Gunnar Hökmark, ordförande för Valfrihetskommissionen


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.