Du måste våga koppla hedersvåld till religion
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-11-10 | Publicerad 2016-06-23
Debattörerna: Hedersförtryck är mycket mer än kvinnoförtryck, Rosanna Dinamarca
DEBATT. Gudrun Schymans talibantal sätter fortfarande sina spår inom vänstern. Rosanna Dinamarca skriver i en krönika i Feministiskt perspektiv att vänstern ska bekämpa kvinnoförtryck överallt. När man uttalat denna fras är problemet praktiskt taget löst. Men så enkelt är det inte.
Det bli genast problem när man ska bekämpa kvinnoförtrycket konkret för plötsligt upptäcker man att förtrycket inte ser likadant ut överallt.
Rosanna beskriver hur det går till när en man tar makten och förtrycker en kvinna i ett förhållande mellan två vuxna individer av skilda kön. Sedan övergår hon till det som kallas hedersrelaterat våld. Då handlar det inte längre om individer utan om ”kollektiva kontrollmekanismer”. Det är naturligtvis sant.
Det som glöms bort är att det oftast inte handlar om mord på kvinnor utan om mord på döttrar och i vissa fall om mord på unga pojkar. Här finns uppenbarligen viktiga skillnader som hon inte reder ut. Vad beror dessa skillnader på? Och hur hanterar man dem? Vad är det för sorts kollektiv hon avser? Rosanna säger ingenting om detta.
På så sett undviker hon konflikter med de stora grupper, vilka tar till kultur och religioner i syfte att begränsa ungdomars frihet, för att oskuldskontrollera unga flickor och sjukförklara homosexuella med mera. I stället talar hon om att alla människor har lika värde. Har de det?
Kvinnor får inte ens titta på en fotbollsmatch eller ta ett arbete utan mannens tillstånd i till exempel Iran. Varför håller hon tyst om att kvinnoförtryck inte finns infört i svensk lagstiftning, medan kvinnoförtrycket faktiskt är helt lagenligt över cirka halva världen. Rosanna vill hedra Pela, men ”glömmer” att Pelas far friades för ett ”hedersamt” dottermord i Irak. Talibaner här som där?
Hedersrelaterat våld får inte kopplas till religion eller etnicitet, för då är man rasist, får vi veta. Men hur i all världen kan man vara rasist när man fördömer en rasistisk etik som hedersetiken det facto är? Att förbjuda en dotter att gifta sig utanför sin egen etniska/religiösa krets måste väl anses rasistisk hur man än vrider och vänder på saken.
Har då hedersförtryckets specifika form inget med religion och etnicitet (definierad som gemensamt språk, religion och sedvänjor) att göra? Säger man det minsta lilla i den riktningen är man, enligt Rosanna, genast högerdebattör, islamofob eller extrem ateist (vad det nu är för någonting; är Marx ”lagom” eller ”extrem” ateist?).
Förr i tiden har vänstern kritiserat religionens opiumverkan men nu förklaras religioner som oberörbara. Trots att religionerna har använts för att rättfärdiga oerhörda illdåd genom historien och fortfarande används på det sättet – islam är ej undantaget.
Dinamarca hävdar att hedersrelaterat våld har inget med etnicitet att göra. Nej, inte i alltför många politikers fantasivärld. Men verkligheten rättar sig inte efter önsketänkandet. Hedersmord, könsstympning, tvångsäktenskap, kastsystem, oskuldskontroller och hemgiftsmord har också med etnicitet att göra. Vad vi har att göra med är olika kulturmönster, där religion, sedvänjor och sedvanerätt är inflätade i varandra och strider direkt mot allt vad demokrati och mänskliga rättigheter heter.
Så låt oss inte lägga ut dimridåer när vi hedrar hederskulturernas offer. Faktum är att det är inte svenska, ryska, franska, tyska, finska flickor som oskuldskontrolleras, bortgifts med tvång, könsstympas eller mördas i hederns namn. Nej, det är flickor från flera andra etniska grupper, som oftast utsätts för detta – grupper med rötter i länder där lagen och moralpolisen vakar över medborgarnas kyska uppförande. Svenska eller ryska föräldrar hotar inte sina döttrar till livet när de ”förlorar” oskulden före äktenskapet, snarare tvärtom. De skulle bli oroade om en dotter inte gjorde det.
Ska man förverkliga vad som står i FN-deklarationen måste kampen mot kvinnoförtrycket, hedersförtrycket och kampen mot rasismen vara konkret och äga rum samtidigt.
Och vad är rimligare än att börja där det är värst – när det gäller Sverige i våra segregerade förorter där könssegregationen, i skolor och andra offentliga miljöer, har blivit normalitet. Det visar inte minst de hatkampanjer som nu med högst oroande intensitet bedrivs under antirasistisk täckmantel mot riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (V) som kämpar just mot denna utveckling.
Rosanna hedrar Pela, säger hon. Men hur kan man hedra Pela, Fadime, Abbas och de andra svenska dödsoffer för hederskulturer och samtidigt mörka vilka krafter som sanktionerar hedersnormerna, i Sverige och i världen? Kulturspecifika våldsföreteelser har kulturspecifika orsaker. Det föräktenskapliga oskuldskravet sanktionernas direkt från högsta ort av de monoteistiska religionerna, vilka i sina läror och sitt budskap inkorporerat flertusenåriga normer sprungna ur olika klansamhällen (normer syftande till att trygga faderskapets äkthet).
Bakom mångkulturalismens fina fasader sanktionerar nationalistiska manliga etniska föreningar, moskéer och ortodoxa kyrkor oskuldsetiken. Men alla kan se att svenska kyrkan inte har kollapsat efter det att oskuldskravet på ogifta flickor togs bort från Guds långa lista av olika påbud. Vi kan vara säkra på att våra moskéer och ortodoxa kyrkor inte heller skulle kollapsa om de också välsignade kärlek utan äktenskapskontrakt och vigde homosexuella.
Våra makthavare blundar och finansierar den kulturellt och religiöst förankrade diskrimineringen av ungdomar inom vissa etniska grupper. Självfallet i den goda viljans namn (men också för att skaffa flera väljare, kan man gissa). I förlängningen har denna politik kostat många upproriska invandrarungdomar livet; ungdomar som ville ha samma frihet som sina kamrater.
För det är klart att en demokrati måste kunna upplösa hederskulturen, såsom redan Fadime krävde. Men varken då eller nu har ”invandrartjejer samma rättigheter som svenska tjejer”, sade hon år 2001. Ett ja till invandring och ett samtidigt nej till hedersetiken har inte våra makthavare klarat av.
Konflikträdslan fortsätter att urholka demokratin medan könsapartheid och hedersförtryck breder ut sig. Det skapar i sin tur starka motsättningar i samhället som banar väg för SD – som inte ens fanns på kartan då Fadime varnade makthavarna.
När Rosanna förkunnar feminism i allmänna ordalag från riksdagen medför detta goda förmåner, hög lön, fet pension och puss och kram från den egna partiledaren som också kallar sig ”feminist”, liksom hela regeringen.
Att bekämpa kvinnoförtryck ”överallt” blir bara tom retorik när man tiger om var hederskulturernas rötter finns.
Men vill Rosanna ställa sig i moskéer och ortodoxa kyrkor – där kvinnor har noll makt – och kräva att deras enkönade manliga makthavare slutar upp med oskuldsbevakningar som de oupphörligen predikar i Guds namn?
För den dagen de avskriver myten om mödomshinnan, vilken en av de ytterst få modiga svenska feministerna, Eva Moberg, talade om – den dagen finns det ingen heder kvar att bevaka mellan flickornas ben och ingen förlorad släktheder som man känner sig tvungen att upprätthålla (genom ett dottermord, tvångsgifte eller fördrivning).
Att de ansvariga skulle befria våra moskéer och ortodoxa kyrkor från oskuldstvångets antika börda har vi väntat på sedan tjugo år. Det är en väntan på Godot samtidigt som hedersförtrycket mot de cirka 100 000 ungdomarna, består.
Så länge Dinamarca och den feministiska regeringen inte kan anta denna utmaning blir vi tvungna att fortsätta att bygga ännu flera skyddade boenden för invandrarungdomar som flyr från den mångkulturella kyskhetsbältesetiken.
Maria Rashidi, ordförande Kvinnors rätt
Nätverket mot hedersrelaterat våld – styrelsen
Sara Mohammad, ordförande Riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime
Meheret Dawit, ordförande Eritreanska kvinnoföreningen för integration
Seyran Duran, ordförande Kurdistans kvinnoförbund
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.