Våra barns framtid dör – då behövs mina tårar
William Grönlund, pappa: Leende politiker leder oss rakt ner i katastrofen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2022-11-15
DEBATT. ”Fatta hur mycket hans barn skäms nu!”.
Det är en av hundratals kommentarer på en video av mig på Twitter.
Jag sitter på gatan i centrala Göteborg. Tillsammans med ytterligare fyrtio pappor använde vi en timme av fars dag till att uttrycka en påträngande oro över våra barn i en eskalerande klimatkatastrof.
När jag valde att tala kom tårarna. En man som gråter är mycket provocerande.
Det renderar i 21 000 visningar på tolv timmar. Och ja, jag blev mer känslosam än vad jag från början avsåg, men vår gemensamma utsatthet motiverar å andra sidan floder av tårar. Massor av ilska och världens samlade beslutsamhet.
Före fars dag skickade jag ett mejl till Kevin Andersson, professor i energi och klimat. Jag undrade över uttalandet om en misslyckanderisk på 95 procent.
Han svarade, med vändande mejl, att vi människor långsamt drar ned oss själva i helvetet. Vi är på väg mot tre, kanske fyra, graders medeltemperaturhöjning. Och att det är ett aktivt val vi gör.
För ett drygt år sedan beskrev Johan Rockström på en gala på TV4 att vi nu inträtt i det årtionde som avgör mänsklighetens framtid på jorden.
Både Rockström och Andersson är vetenskapspersoner skolade i konsten att uttrycka sig så försiktigt som möjligt kring sina resultat – så att de inte ska säga för mycket.
Under tjugo års tid har forskningen, sin försiktighet till trots, formulerat sig allt mer alarmistiskt. Samtidigt har våra politiska ledare rört sig i motsatt riktning.
Vår nya regering minskar anslagen till klimat och miljö med fyra miljarder och ökar utsläppen från vår trafik med 600 000 ton koldioxid.
Våra ledande politiker öppnar lismande dörren till dödens väntrum. Med breda leenden och förtroendeingivande gester ber de oss ta plats. Tillsammans med våra barn.
Regeringens hån mot forskningens fasansfulla slutsatser öppnar för den kraft som är större och starkare än självbevarelsedriften. Den kraft vi använder när vi slåss för våra barns liv.
Under rubriken ”Det är våra barn vi förråder när vi struntar i klimatet, högervänner”, drar advokaten Michael Pålsson liknande slutsatser i Göteborgsposten:
”Klimatkrisen kan inte enkelt reduceras till en vänster- eller högerfråga. Jag tror nämligen ingen människa innerst inne, oavsett om man är höger eller vänster, önskar en mörk framtid åt barn och barnbarn. Det ligger naturligt i oss att vilja våra barn väl.”
Stundtals känns det hopplöst.
”Ständigt nya rapporter, nya rubriker om att växthusgaserna i atmosfären nått nya rekordnivåer, om förödande tröskeleffekter och mål som i princip är utom räckhåll. Vid vilket ögonblick av kollaps upphör framtiden att vara en framtid? [---] Jag vill för min del inte vara förvisad till att leva i nuet. Strängt taget är det nämligen samma sak som att dö”, skriver Kristina Lindsvist i Dagens Nyheter på måndagen.
Det vill ingen av oss. Inte vi. Inte våra barn.
Det är, som Kevin Andersson påpekade i sitt mejl, just vi som väljer. Historien upprepar sig aldrig exakt, men vi ställs återkommande inför samma moraliska utmaningar.
Vi kan lära oss av historien att det inte är den enskilda handlingarnas oerhörda grymhet som leder till mänskligt framkallad massdöd. Det är flertalets tystnad.
Våra barn ska fan inte bli tvungna att se livet rinna iväg på grund av den fördummade politikens rappkäftiga kortsiktighet. Och den fullständiga frånvaron av riskanalys och empati för dem som borde vara ledarskapets viktigaste målgrupp. Våra barn.
Vi har nått den punkten där vi nu – många och tillsammans – måste visa vår frustration i ord. Eller i tårar.
William Grönlund, pappa, talesperson för Klimatalliansen och lärare
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.