Nu är det nog – vi män måste förstå

Debattören: Det gör mig förkrossad att läsa kvinnornas berättelser i kampanjen #metoo

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2019-12-13 | Publicerad 2017-10-18

När ska vi begripa och med gemensamma krafttag förändra? Jag tror vi fattar att det inte finns något annat svar än nu, skriver Max Hällström.

DEBATT. Det ska alltså krävas att våra kvinnliga vänner, nära och kära, en efter en i tusentals, ska behöva outa sina påfrestande erfarenheter av mäns sexuella ofredanden på Facebook för att vi män ska förstå hur pass utbredd denna våldskultur faktiskt är. Det gör mig förkrossad. Totalt. Det är fullständigt hjärtskärande.

För när ska vi förstå? När ska vi begripa och med gemensamma krafttag förändra? Jag tror vi fattar att det inte finns något annat svar än nu. Nu, bättre sent än aldrig, sätter vi en gemensam gräns. Som jag läste i en text skriven av Sara Abdollahi Lekta för inte så längesedan – ”inte hit och inte längre”.

Om vi inte gjort det tidigare så börjar vi nu, aktivt och tillsammans, motarbeta varje sexistisk tendens oavsett plats och tid. Varje kommentar, varje skämt och varje stund när vi känner att någonting i oss skaver – då säger vi ifrån. Då agerar vi emot. Emot alla handlingar, hur små vi än tycker de verkar, för vi vet att de hänger ihop i samma system och banar vägen för grövre handlingar i en våldspyramid.

Vi ska säga stopp innan den lägsta nivån, vi ska vara där som en mänsklig mur och se till att det inte fortsätter. Vi tillåter det bara inte.

Inte hit och inte längre.

Nu tar vi män ansvar genom att hjälpa varandra. Vi stärker varandra i att bryta mansrollen. Vi börjar prata med varandra, berättar hur vi mår. Vi ger varandra ett generöst och tryggt utrymme för fler känslor att finnas och frodas än de få som tillåts nu, för vi är mer än ilska och tystnad.

Vi börjar att prata om sex, när vi gått över gränsen och vi försöker förstå varför det hände och hur vi gör för att det aldrig någonsin upprepas igen. Vi pratar om vår porrkonsumtion, hur industrin i tidig ålder påverkat vår verklighetsuppfattning av sexualitet, integritet och gränser. Vilken inverkan porren haft på våra tonårssinnen, hur det på olika sätt präglat hur vi betraktar kvinnor och deras kroppar senare i livet.

Vi ger varandra en genuin kram när vi ses, för att vi tycker om varandra och vill visa det utan onödigt hårda dunkar mellan skulderbladen. Vi uppmuntrar varandra till att gå i terapi om något känns extra jobbigt – för vi vet att söka hjälp i sig är ett tecken på mod och en positiv vilja att förändra, det är att våga visa sig sårbar. Det behöver vi.

Vi tar initiativ och ansvar i våra relationer, ser till att hemarbetet och känsloarbetet blir jämställda lass att dra. Vi kommunicerar det vi känner så ärligt vi kan och vi lyssnar för att förstå, för att vi vet att vi kan få djupare insikter av det.

Vi lär våra söner och andra unga pojkar vi träffar i vardagen vad samtycke, lyhördhet och respekt handlar om. Vi visar vad det betyder i praktiken. Vi visar att de även efter tolv års ålder får fortsätta gråta, hur mycket de vill och behöver. För vi vet att det inte är en lösning att lägga locket på.

Framför allt återtar vi ansvaret från de kvinnor som fallit offer för det män har gjort. Vi förstår att vi inte behöver gå i försvar för enskilda män, då detta är ett samhällsproblem med många uttryck i en världsomspännande struktur. Vi förstår sambandet mellan sexuella övergrepp och att vi kanske skrattat åt ett sexistiskt skämt, eller dragit ett själva. Vi kanske bidrog till en grabbig kultur i skolkorridoren och nu förstått att det gjorde andra obekväma.

Kanske har vi bara varit tysta och gett ett passivt medgivande till den machokultur som begränsar handlingsutrymmet för personer omkring oss. Vi förstår att vi på olika sätt överskridit gränser och att vi ibland gjort det omedvetet, utan att då förstå innebörden av aktivt samtycke.

Vi förstår att det ligger ett ansvar i det också, och det är ett ansvar vi bestämmer oss för att ta nu. Här och nu. Inga om och men - men alla män.


Max Hällström, aktivist och skribent samt föreläsare Make Equal


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.