Att störa sig på hur din partner andas är helt normalt

Hur vet vi att man ska ta sitt pick och pack och söka ny lycka?

Ida Söderberg skriver om att det är normalt att störa sig på sin partners läten.

Det är trassligt, skavigt, snårigt att leva ihop.

Men jag vet att relationen inte står och faller med att du stör dig på hur din partner andas.

Oktober är månaden flest par skiljer sig.
Tick tack, nu är vi där.
Men hur vet vi att man ska göra det?
Ta sitt pick och pack och söka ny lycka? På egen hand eller med den där kärleken som aldrig blev?
Jag vet inte.

 

Men jag vet att det inte står och faller med att du stör dig på hur din partner andas.
Relationscoachen Michael Thor-Larsen berättar nämligen i Aftonbladet om en kvinna som sökte hjälp på hans praktik irriterade sig på just det. Om jag är läskunnig likställer coachen kvinnans känsla med förakt.

Snälla, är du ens gift om du inte stört dig på hur din partner låter? Äter? Smasket.  Flåset. Hur han andas.

 

Frågar du mig är det bara en del av äktenskapets mödor.
Att lära sig stå ut med hur han andas.
Att leva ihop är litegrann att bita ihop.

 

Vi har i så många år pratat om psykisk ohälsa. Vi berättar om piller vi tar, samtal vi haft med psykologen, diagnoser vi får. Men vi pratar ganska lite om hur vi har det i våra relationer, som om man hotar något grundläggande, kärnan.
Som om det är ett nederlag att erkänna: Vi har en svår period just nu.
Eller: Vi bråkade hela helgen/semestern/julen.
Eller: Älskar vi ens varandra? 
Är det för att vi är så rädda att verka sämre än någon annan, det misslyckade paret? Är vi rädda att snacket ska börja gå. Hon borde bara lämna, han lyfter ju inte ett finger. Han borde gå, hon bara klagar.
Och den värsta, är de över huvud taget kära?
Hur länge är det egentligen krav på att vara kär?
Först är man förälskad. Sa jag något fel, skrattar jag för högt, såg jag konstig ut? Borde jag ha varit smartare, mer sorglös, och kanske inte öppnat upp om mörkret inuti?
Sedan djupnar relationen, kärleken. Och ett tu tre, så är du gift.

Det är trassligt, skavigt, snårigt att leva ihop. Och i det kan man mötas. Enligt min högst ovetenskapliga mini-sifo som gjordes bland anonyma kollegor stör sig sju av tio emellanåt på hur deras partner låter bara genom att existera. Se, vad skönt det är att du inte är ensam.

Följ ämnen i artikeln